Trodde verkligen jag aldrig skulle behöva skriva det här, men efter en del kommentarer hos andra bloggare känner jag mig tvungen.

Om jag hade varit diktator i t ex Kina eller Nordkorea, hade det varit skitlätt för mig att ta alla som inte gillar det jag skriver och stoppa in i fängelse. Där hade ni kunnat äta sten tills ni kom på bättre tankar.

Nu bor vi i en demokrati, vilket innebär att jag kan ha vilka åsikter jag vill och dessutom publicera dessa på nätet. Nätet är allmän egendom. Eller möjligen Telias... I alla fall, lika stor rätt jag och ni har att skriva om vad n vill, lika stor rätt har jag och ni att låta bli att läsa sånt ni inte gillar. Skönt va? It may come as a surprise.

Av någon anledning finns det vissa kollektiva händelser människor verkar "gå igång" på och samlas kring. Naturligtvis finns det ju ofta ett nostalgiskt värde att luta sig mot, men även, i hög grad, personliga tillkortakommanden där man kan använda dessa händelser som nån slags "pass" att skylla på. Det här stör mig oerhört. Varför vet jag inte, men förmodligen då jag är som jag är.

1.) Staffan Westerberg och strumporna, samt SW och Storpotäten. Jag verkar vara den enda i min generation som såg Staffans storhet. Vilse i pannkakan var ett fantastiskt dockäventyr. Staffans strumpdockor var däremot ett misslyckande. I alla fall det avsnitt jag såg, för till skillnad från er andra valde jag att inte titta på dåliga barnprogram. Det fanns andra saker att göra istället. Som att hitta på fotbollslag till mitt Stiga bordsfotbollsspel och lotta cuper.

2.) Sock-i-plast. Sorry Micke. Det VAR helt naturligt för små barn att halksäkra skor oå lågstadiet. Att det blev sockiplast berodde på att konungariket Sverige vid den här tiden var lydstat till Sovjetunionen. Därför, hur konstigt det än kan låta, fanns det helt enkelt inte dyra märkesskor i barnstorlek. Det närmaste man kunde komma var Konsums märke Leijon, från Finland... och det var inte heller så hot. Idag har man kanske någon slags halksäkra skor tills man är två, sen är det Converse som gäller. Men i mellanstadiet hade vi i alla fall blivit så stora att vi kunde ha märkesskor. Då minns jag att sockiplast och de där blå kommunistskorna i helgjuten gummi, gick under namnet Adidas Biaffra.

3.) KISS. Hårdrocksbandet alltså. Och i viss mån ABBA. I mitten av 70-talet fanns en del som gillade hårdrock, och andra (tjejer) som gillade att klä ut sig till Agneta (dåtidens Bratzdockor). Men det var få som erkände det. De flesta tyckte det var hemskt och anskrämligt. Tydligen är det väldigt många som ändrat sig på äldre dar. Kiss sålde ut Stadion. Till skillnad från 80-talet, då de fick ställa in sin Sverigespelning pga för dåligt publiktryck.

4.) Offentlig sexism. Sedan 90-talet turnerade en grupp som hette Chippendales land och rike runt. Det var en handfull vackra män som tog av sig kläderna till musik och gjorde "erotiska rörelser". Ingen kvinna jag känner skulle frivilligt erkänna att hon tänkte gå på nåt sånt. Ändå säljer de ut Globen 3-4 kvällar i rad. Lek lite med tanken på att "the swedish bikini team" skulle strippa på globen inför 5000 män. Hör ni ramaskriet? Nu åker istället sveriges underhållningselit, skådespelare och artister, på turné under namnet A ladies night. Vad de gör där, vet jag faktiskt inte, av naturliga skäl. Varför ska kvinnor särbehandlas och varför är det naturligt att samla tusentals kvinnor under ett tak för att ha roligt? Varför får inte män ha kul?

5.)  Generation  X.  Det är jag det.  Varför kan min generation inte lyckas med nånting? Är det ett inbyggt komplex mot 40-talisterna? Är det 40-talisternas tysta hämnd? Reinfeldt föryngrade regeringen drastiskt och rensa ut "gubbsen", bara för att se den ena ministern efter den andra avgå. "Så jag har inte betalat TV-licensen på 20 år, vaddå?" Det saknas självinsikt och konsten att INTE skylla från sig på andra eller omständigheter. Förr gjorde man i alla fall en sk pudel. Men den här generationen "tar ingen skit" och istället blir den aspackade SSU-ordföranden "kränkt" när han inte får dricka sig redlös offentligt.