Det kanske kunde bli en tradition att skriva en "runa" om sina bloggkompisar? Efter Herr Valiers ogenerade hyllning till min ringa person känner jag mig nödd och tvungen att bifalla med returnerande hurrarop.

Micke P, Micke med flätan eller Micke. Kärt barn har många namn. Första gången vi möttes kan ha varit i början av 80-talet. Det var genom vår gemensamme vän Snäcke. Snäcke hade en förkärlek och människortro som än idag tar sig ohemyla proportioner. Han var redan då nån slags fritidsledare med särskild vurm för outsiders. Därför var det ingen som höjde ett ögonbryn när han introduceade Micke med flätan. En kille som då inte riktigt hade bestämt sig för att vara någonting, men ändå Någon. Så med ena halvan av skallen snaggad och den andra halvan halvlånghårig hade han diplomatiskt sparat en fläta av smått gargantoulilska mått. Ingen visste riktigt vad eller vem han var, eller vad han stod för. Men det visade sig snabbt vara en oerhört vänlig och fin människa. Om än svår att få grepp om.

Något som visade sig när vi kom in i militär ålder och många av våra vänner som var lagda åt det hållet valde vapenfri tjänst. Eller i alla fall fejkade till sig det. Men Micke, den fina människan valde att bli elitsoldat i Arvidsjaur. Och fixade det. Där någonstans tror jag det lades en grund till hans oerhört välsvarvade kropp, som han idag har såna komplex för att han bara nästan har kvar.

Micke var ingen idrottskille som oss andra. När vi spelade innebandy började han med amerikansk fotboll. När vi träffade tjejer och cyklade till Hagaparken körde han Mountainbike nerför Åreskutan. När vi... ja, ni hajar. Han är en sån där extremsportare. Och hade han inte träffat mig hade han inte träffat Ester. Och då hade han säkerligen sysslat med Ultimate fighting. Fast det gör han säkert i smyg i sitt garage.

Micke är också en musikalisk människa. Kanske inte på det virtuosa sätt som många av våra gemensamma vänner omhuldar. Snarare en rockkille med mer attityd än finlir. När vi var runt 20+ hade jag den stora äran att producera hans andra demotejp. I den spartanska studion visade han upp en majestätisk hållning till sina egna verk. Av oklar anledning valde han dock att inte gå vidare med den karriären, utan att börja hyra ut kontorsutrustning. Något han gör än idag. Tyvärr. Micke har något helt annat i sig än att hyra ut elektriska mojänger. Snart kommer han att hitta det, han också. Jag vet att han vet.

Herr Valier bytte (av skäl jag aldrig fått veta) namn när han gifte sig. Han är en predestinerad stjärna, med en oerhört mångsidig begåvning och alltid med ett huvud lite mer på ett skaft än oss andra. Det enda som hindrar honom från att blomma ut är hans dominanta ödmjukhet. Och det är precis så motsägelsefull han kan vara.

Micke, I love you.

/Jois

PS Detta får jag inte betalt för att skriva.