Nu när allas vår Ingmar är borta finns det bara en tronföljare som saknar konkurrens, det är förstås Lars Norén. Även han bor på Gotland. Inte långt från där undertecknad brukar husera. Det är Bermudatriangeln, svärföräldrarna, Lars Norén och Janne Eliasson. Och så ligger Tingstäde Träsk däremellan. Bönderna skvallarar om hur Norén mitt i sommarböljan trampar omkring i sin asketiska japanska swimmingpool i gummistövlar. Den är någon decimeter djup. Kanske tycker han om att höra skvalpet? Nu har han då skrivit sin bloggbok. Och den har jag inte läst. Men väl många andra.

Jag drar mig till minnes en anekdot. (Jag är något av en anekdoternas mästare!) Det var sommaren 1999 tror jag (lätt att dubbelkolla för den vetgirige kalenderbitaren). Jag och min dåvarande familj bodde i ett hus vid Fårösund. Det sista huset innan färjan. Varje morgon tog jag mina, inte Lars, gummistövlar och traskade ner till kiosken vid färjelägret för att köpa mig en morgontidning. Denna morgon var det dock en hiskelig kö till färjan mot Fårö. Det var lustigt tänkte jag. Köpte min tidning och fick då se att farbror Bergman fyllde jämnt, 100 kanske? Han undanbad sig alla gratulationer. Men vad hade han för det, ty det visade sig att bilkön var alla som någon gång vistats inom en radie av 1 km från en loge på Dramaten. Och när jag passerade stod damerna och kindpussades och det var "Ja, men vi hade ju liksom vägarna förbi" och "Jo, men vi tänkte ju ändå bara lämna en blomma och något litet." Jag gissar att Ingmar hade en bra fest den kvällen.

Har som sagt inte läst, och har heller inga planer på att läsa Noréns bok. Däremot har jag av hjärtats lust och fröjd läst många recensioner. Och det är ju för härligt. Om jag förstått saken rätt, och det är jag rätt säker på att jag gjort, har Norén här gjort sig skyldig till något så fruktansvärt osvenskt som att skriva skit om kollegor, kulturredaktioner och kulturkoftor överhuvudtaget. I princip har han alltså öst frisk dynga över alla som "älskat" honom, men ändå vid något tillfälle dissat honom. Dessutom har han haft mage att (flitigt citerat här) säga till sin förläggare att han vill tjäna några miljoner på boken.

Kulturmänniskorna har naturligtvis reagerat i panik. Tidningarna har, smart nog, satt in andra bevakare som istället rapporterat om exakt hur en sån här marknadsföring går till och hur skicklig Noréns förläggare är på att skapa en storm i en ankadamm. Alltmedan Norén själv förmodligen skrattar hela vägen till banken. Men så här får man ju inte göra som kulturikon. Tjäna pengar? På att kasta skit? Ja, jo, nä. Det verkar i ärlighetens namn inte vara något annat än vilken skitblogg som helst. Norén skriver illa om nån gammal gubbe som tydligen somnat under en av hans premiärer och ändå skrivit ner pjäsen. Hur skulle han kunna fatta.... etc etc.

Men det jag ändå älskar mest i bevakningen av den här boken är följande små citat;

"Jag råkar inte sämre ut än någon annan, tvärtom." Leif Zern, DN. "Därför tycker han illa om några av oss och älskar andra, och om det inte vore så lätt att genomskåda hans motiv hade jag kanske blivit upprörd."

Jag mejlade en kollega som läst boken och ställde (givetvis) den där fula frågan: Är jag med?...//.. Jo, ja, kollegan mindes inte riktigt ordagrant men jag hade tydligen skrivit något som Lars Norén tyckte var vidrigt, eller så var det jag som var vidrig. /Johan Croneman DN.

Det verkar som den malligaste morgontidningen återingen fått magsyran i fel magmun. Se mig. Han såg mig. Såg ni. Han såg mig... Jag är med, jag är någon.

Jag tror det var Truman Capote som sa nåt i stil med att "hellre att folk snackar skit om mig än att de inte snackar alls."