Det är lite mycket nu... som drängen sa. Jag har inte lagt ner, bara haft dåligt med tid.

Vi börjar med att skicka en tanke till vår etiopiske filmscannares fru, som råkade ut för ett jävla rattfyllo igår. Hon hade dessutom två barn i bilen. BIlen blev mos men familjen klarade sig mirakulöst med några frakturer. Fyllot körde mot rött och mosade ytterligare en familjebil, som även de klarade sig bra. Fyllot kan nu hittas på vilken bar som helst i väntan på rättegång och tre månader med fotboja. Tänk på det nästa gång ni är frestade att ta bilen efter "bara" ett par öl. Det kanske inte slutar lika "lyckligt" den gången.

Av någon anledning finns det väldigt många människor som inte nöjer sig med att vara ointresserade av idrott. Av någon anledning måste de här människorna "hata" idrott i allmänhet och idrottsälskare i synnerhet. Jag tror de på något sätt anser att just deras "konst" är finare än finnkampen. Det här är intressant.

Under min uppväxt fick jag ofta höra av de som nöjde sig med att vara idrottsointresserade att det var för mycket sport på TV. (Lägg märke till att sport kan användas som ett nedsättande uttryck istället för det lite finare idrott, som ju doftar lite mer världsrekord och guld.) Jag kan i och för sig förstå att det här fanns en grogrund för hatet. Säg att du har följt Svensson, Svensson varje söndag i två år, så kommer en förbenad hockeyfinal som leder till förlängning, som i sin tur leder till att man flyttar om i tablåerna och lyfter ut Svensson. Det har hänt mig med. Plötsligt blir det någon slags förskjutning på grund av dåligt väder i hästhoppningen, och vips så har de flyttat bort den där filmen man speciellt poppat popcorn inför. Men det brukar gå över rätt snabbt, för som tur är finns det andra saker jag kan fylla mitt liv med.

Man går på en fest där man inte känner så många. Man hamnar lite i utkanten av ett samtal vid ett bord. Man hör en människa vräka ur sig "Såna där jävla fotbollsidioter. Va, vad är det för ett liv. Tjäna en milon i veckan på att springa efter en läderbit. Väx upp och skaffa er ett jobb." Och så småningom sitter man med den här personen och han berättar om sitt jobb som han inte utan stolthet presenterar allra ödmjukast går ut på att spekulera mina pensionspengar på att rätt företag tjänar mest pengar just den här veckan. En helt vanlig tipsexpert alltså. Makes you wonder.

Just det där att idrottsmän är idioter som springer efter plastbitar/läderbollar eller vad det nu kan vara, är en rätt vanlig uppfattning hos oinvigda. Som om Stefan Holms tio sekunders ansats följt av två sekunder där han upphäver tyngdlagen vore en sämre prestation än en världsberömd balettdansös likadana prestation. Med den skillnaden att hon/han inte behöver hoppa högst, utan bara högt, och samtidigt beskriva en känsla. Den känslan beskriver även Holm, med den skillnaden att han beskriver sin egen känsla, alltså inte tolkar någon annans, som ju dansaren gör. Viket faktiskt torde vara mer värt i en kulturellt betingad värld, i normala fall.

Att kunna hantera en fotboll som Maradona, Zlatan eller Pelé anses av många vara rena cirkuskonster. Barnsligt. Men i nästa vecka kommer det kanske en rysk cirkus till stan, och då sitter kultureliten på första parkett, för då är cirkus fint.

I lördags var jag till Kulturhuset. Det kom ett tips från familjen om att deras nya barnrum skulle vara så fantastiskt. Jag tog med Adam dit och efter att ha cirklat i en halvtimme för att hitta parkeringsplats (450 kronor i böter) möttes vi av en 30 minuters kö. Med barn. Små barn. Ni som har erfarenhet av små barn vet hur svårt det kan vara att hålla dessa på plats utan strypkoppel i 30 minuter. Samtidigt stod det en ilsken rumänsk kulturkärring med barnbarn bakom mig. I tid och otid gapade hon år dörrvakterna (hon blev kanske påmind om köerna under Ciaocescos era?). Jodå, ni läste rätt. Dörrvakter. Ty här ska det skolas till Spy bar i tid. Bakom rumänskan stod en känd jazzmusiker och försökte skoja med vakterna. Alltså vågade jag inte ta ett steg utanför kön, med mindre risk än att förlora den till en driftig rumänska. Och jodå, precis som på Spy bar nickar dörrvakterna glatt igenkännande och släpper förbi "stammisar". Amazing.

Vad förväntar man sig av en "barnavdelning"? Bollhav? Kuddrum? Studsmattor? Barnavdelningen är i stort sett ett gigantiskt barnbibliotek. Det enda som gladde min son, förutom möjligheten att bara kunna springa runt på stora ytor, var en slags minihus med små labyrinter att krypa runt i. Sedan var det designade mysrum med väl valda barn och ungdomsböcker att läsa i. Och det var det. Det var tätt med skådespelare och artister och deras barn. Och man kunde se att deras barn kom med ballonger med logotypen "Operan" på. Tänk hur det måste ha känts för den stackars förälder vars unge var den enda med logotypen MacDonalds... Det var då, när jag skulle klä på min son och gå hem samtidigt som jag knöt barnskor tätt intill Micke Nykvist, som gjorde samma sak med sin son, jag tog fram min nyckelknippa med ett svartgult halsband med logotypen "Black Army" och drog över Adams huvud (för han älskar mina nycklar mer än han älskar mig tror jag). Jag kände att jag hade demonstrerat min kutlurella värdegrund och att känslan av att stå på Råsunda och skricka "MÅååål" är minst lika fin som när Micke Nykvist står på vita duken och skriker "Neeeeej".

Tack och hej, leverpastej. Jois