Kära slöläsare. Ibland får jag för mig att ni kommer hit för att läsa vad jag sysslar med om dagarna, och möts av en besvikelse då ni hela tiden får min åsiktsmaskin i nyllet i stället.

Låt mig förgylla er torsdag i så fall. Fritt ur minnet. Nån lördag sen, var och lyssnade på mina vänner i BRONK som hade relajspartaj på Fashing. De spelar allt från jazz till pop utan att någon sjunger. Det är ibland kanon, ibland inte. (Utan sång alltså) En del av låtarna påminner inte så lite om det jag, Sven och Nypan gjorde med Luna Li på 80-talet. Allting går igen. BRONK kan man lyssna på här. Just det, jag filmade giget och nu ligger en av låtarna uppe som man kan titta på här.

Jag jobbar och jag klipper jazz. Har en totalt genant försenad konsert jag sitter och klipper så fort jag får en stund över. Det får jag ibland, trots allt. Men tack och lov för min nya MAC, den skulle jag jobbat med från början så jag slapp göra om allt från början igen.

Den gamle estradören Niklas Strömstedt är en härlig man. Jag har faktiskt hälsat på honom vid nåt tillfälle. Jo just, det var när just Sven från BRONK spelade med Eva Attling och hennes brottarhit Två av oss. Vi snackar alltså stenålder här. I vilket fall läser Niklas i tidningen att han är nyförlovad. Eftersom han inte är det ringer han upp Se & Hör och... ni kan läsa själva här. Jag trodde i min enfald att personalen på såna där skvallertidningar var cyniska, beräknanade och kallhamrade vinstmaskiner i kritstreckrandigt. Vad förvånad jag blev när det visade sig att de bara är totalt dumma i huvudet. (Ja du förstår, jag har ju cancer, måste vara det här milleniets bästa bortförklaring.)

Jag har även ägnat en väsentlig del av min dagtid till att valla min ettåring, medan storebror är på dagis. Vi ar på grund av omständigheter i vår familj, den uppdelningen, när vi inte har barnflicka, och hon var sjuk ett tag. Alltså får Linda sova med Simon och vakna med honom. Jag vaknar inte före 07 och knappt då. Så är det bara. Vilket synkar utmärkt med Adams tider. Vilket gör att Linda får sova när Simon åkt till dagis och då vallar jag Adam. Och sen byter vi skift.

Det är fascinerande att se hur barn verkligen knappt tänker. De ser en dörr och då kanske man kan gå in eller ut genom den. De ser en gata och börjar gå. Tills de ser en hund som de måste titta och peka på, tills den är utom synhåll. Då får de syn på en parkerad bil de tror är vår och ska in i den. Och det där pågår tills de ska bajsa eller äta. Men när han plötsligt vänder sig om, tittar på mig och säger, Dä e pappa, då smälter hjärtat en smula. Men en helt vanlig tur till Ica utan barn tar ca 15 minuter från dörr till dörr, inklusive shoppingen, exklusive kötid. Med Adam tar det lätt 45 minuter.

I söndags var jag radiopratare. På låtsas. Vi har ju gjort en kortfilm, vars trailer du kan se genom att klicka här. i vilket fall finns det en scen där David kör pappas nya Audi och, det var från början tänkt att han skulle lyssna på BRONK i bilradion (Det ÄR en så liten värld, eller hur?), men regissör Filip kom på att det vore bättre om han lyssnade på väderleksrapporten, eftersom man då får reda på var han är och varför det regnar i en del scener och inte i andra... smart drag måste jag säga. Och då fick jag bli meterolog för en dag. "Lokala skurar kan förekomma", hur ofta har man inte drömt om att få säga det.

Ser sedan i rask takt hur AIK åker ur svenska cupen, samtidigt som jag paralelltittar på hur Zlatan ensam vinner italienska ligan. Det sved ordentligt i mitt AIK-hjärta när man jämförde spelet i Italien mot spelet AIK-Landskrona... och så rullar det på. Tills igår då David, mannen som i vår film kör min fars Audi men annars jobbar på Olearys, fixade in mig och regissör Filip till CL-finalen. Hur goda hamburgare man än kan få hos Olearys, kan de aldrig vägas mot att i 45 minuter få stå bakom ett Chelseafetto som luktar bajs. Och när Chelsea sedan kvitterar i första halvleks slutminut är vårt hörn av planeten ett dansande inferno. Både Filip och jag är normalt Arsenalfans, så vi hade ju bestämt oss för att hålla på United av moraliska skäl. Det slutade med att vi drog hem till Fille och såg andra halvlek från soffan istället. Det var skönt och vilken rysare det blev. Och nu ska jag jobba.

Hej svejs var det länge sen man sa. /Jois