Min gamle polare Robban hävdar, såsom varande någon slags reklamräv, att svenska språket inte gäller i reklamen. Själv tycker jag nog att det bara finns dålig och bra reklam. Och den dåliga blir inte bättre med ett dåligt språk. I veckor har jag nu dagligen terroriserats av en kampanj som vill ta mig till Åland i sommar. "Som sommaren var förr!" lyder den käcka devisen. Som varande någon slags språkpolis undrar jag naturligtvis exakt vilken sommar det är de vill ta mig tillbaka till? Och i så fall varför? I illustrationen till den här kampanjen kan man se en liten flicka i somrig klänning och huckle som har benen fulla av spring i kohagen. Jag får väl anta att det inte är en gammal sommar de har på Åland eftersom bilden är i färg. Sedan kan man fundera på vad som väntar en på Åland, har de restauranger? Finns där TV? Gäller Euro, eller måste man handla med bytesvaror? Frågorna hopar sig. (För oss som redan varit där kan jag med facit i hand säga att deras somrar ligger ungefär 15 år efter oss. Däremot har de bara svartvit TV med en kanal.)

schlagerplast halleluja! Enbart för er skull, kära slöläsare, hade jag TV:n på i lördags. Själva sysslade vi med annat, så vi slötittade bara på några anskrämliga bidrag till årets talangslakt. Däremot var det en uppenbarelse att se dansbandskossan Charlottes ben på storbild. Lika smakfull som, får vi gissa, konstverken i Christer Petterssons sovrum, ser hon ut som något en påtänd Doktor Mengele gjort kirurgi på medelst en rostig morakniv. Lika själsdöd var låten. Som hon framförde med gigantisk pastellfärgad dildo vid munnen.

Som av en slump hade jag samma dag läst en artikel i en musiktidning om hur man gjorde sången "Heroes". Det var ungefär som att läsa ett recept på psykofarmaka utskrivet av en bakfull läkare. Här tog man en hårdrocksgitarr på ett spår för att få lite fläsk. Här tog man en akustisk gitarr på ett annat spår för att få lite salt. här tog man och klippte in 453 handklapp, som inte hörs, men som skapar lite gospelambience. Här tog man, i all evighet, amen. Och slutresultatet blev en stycke plastmelodi som innehåller alla kockars soppa. Samt en totalt obegriplig text skriven av den där lilla knubbiga operaschlagerbögen som alltid åker ur, på 15 minuter i en taxi till arlanda. Och det skryter producenten om? Själv skulle jag förmodligen skriva en nobelprisnominerad dikt på 15 minuter, men det är ju jag. Jag har talang för sånt.

Det absolut roligaste är käftsmällen åt alla så kallade journalister, som plötsligt kastar allt vad trovärdighet och prestige heter, och år efter år hajpar de svenska bidragen. Vi kan vinna, minns ABBA. För många år sen bloggade jag om att melodifestivalen enbart var en svensk företeelse och att alla finaler utomlands var riggade. Det tror jag fortfarande. Kan vi inte slå ihop den här festivalen med Pridegalan på en gång och sända det på TV400 eller så? Herregud, vinnaren hade med en konståkare på scen.

Appropå smakfull reklam, TV4 och mig själv. Nu kan ni se mig som fotbollssupporter för Europamöbler på TV4. Den blev väl.... ok, rent tekniskt alltså. Hur den säljer soffor återstår väl att se. Salve/Jois