Kära slöläsare. Er vän i bloggdjungeln är tillbaka efter en inspirerande semestersommar. Ska inte tråka ut er mer än nödvändigt. Jag har varit på Gotland och hemma. Köpte mig en akustisk gitarr för att ta ut lite Cohen-låtar. Ett projekt jag haft på hyllan i några år. Snart kommer jag att terrorisera en middagsbjudning nära dig... Det har också varit en atletisk sommar. Först EM i fotboll, som inte blev ett fiasko. Men det blev inte roligare än så. Dock bjöds man på fantastisk fotboll. Och precis som OS, en tävling jag varje gång tror att jag tröttnat på, blev det en smällkaramell. Första gången man insåg att ens en gång i tiden svindyra TV var värd varenda krona var under invigningen. Maken till ögongodis... herregud.
Varje stort idrottsevenemang genererar ett antal nya trendfloskler. Min teori är att sportchefer inom media är lite småavundsjuka på chefer i näringslivet. De skulle också vilja slänga sig med modeord som "merga" och "tänk", men har länge fått leva med stenåldersuttryck som "höja ribban" och "bäst när det gäller". Nu har sedan ett antal år de så kallade hickeyfrillorna fått högre status. Då kommer det ett coolt uttryck ur deras mun och sedan sprids det som en löpeld neråt i mediehierarkin. För en tio år sedan skulle alla idrottsmän över eller underprestera. Därefter kom "Vi ska vara med där...//" var det nu var man skulle vara med. I toppen förmodligen. För inte så många år sedan var alla idrottsmän tvungna att leverera. Den som inte levererade var en sopa. Jag gissar att det var resultat eller mål man skulle leverera. Sedan har vi den otäcka klassikern "Det handlar om...// fyll i valfri floskel, men börja helt meningen med "Det handlar inte om...//valfri annan floskel, det handlar om...//valfri floskel. Och så i detta nådens år har vi begåvats med uttrycket "Kvalitet". Jag hörde det först i EM, men det smittade tyvärr av sig till OS. "Med så mycket kvalitet i laget är det inte konstigt att de vinner/elller, så är det konstigt att de inte vinner." Kanske underpresterade de når det verkligen gällde? Jag försökte räkna ordet kvalitet under en fotbollsmatch för damer under OS, men tappade faktiskt räkningen efter ett tiotal sägningar.
Annars sitter jag nu bakom ett skrivbord i stan och finputsar på min jazzdokumentär och väntar på att feta reklamfilmskontrakt ska ringa. Jag är nämligen en filmbolagsdirektör nu. Så nu vet ni det. Har hämtat ut några tjusiga filmaffischer från inramning precis, de ska jag dekorera rummet med. Lillasyster och den arga bloggaren frk Wallenberg sitter i rummet bredvid. De hade synpunkter på att det var mycket kvinnor på bilderna. Det kan bero på att jag är man.
Nu är jag snart så gammal att jag exakt kan säga när idrotten blev sport och slutade bli lek. Det var när Carl Lewis tog fyra guld i Los Angeles 1994. Det var första gången en idrottsman var "cool" (nåja) och fick popstjärnestatus. Han gjorde en platta också. Och fick tjejer. (Det var första gången en idrottsman fixade brudar, utanför en tennishall that is. ) Och sedan kom Air Jordan och karusellen var igång. Tänk på det nästa gång du köper gympadojor. Det är inte skorna som kostar tusen spänn, det är Usama Bin Bolt som ska hundra miljarder för att kuta i de där skorna. Det är han du betalar.
Vill man ha hundra miljarder dollar? Tja, jag vet faktiskt inte. Det skulle vara rätt myclet problem att hålla reda på dem antar jag. Men många vill ju ha det så, och då är man beredd att dopa sig för i alla fall få lukta på sedelbunten en liten stund. Och så kommer ondskan insmygande i idrotten. Då räknar jag inte öststaterna som tvångsdopade sina idrottare för att staten skulle framstå i bättre dager. De fick väl ändå inte använda gympaskor privat? Världsrekord kom plösligt på löpande band och idag förväntar man sig ett antal rekord varje tävling. Rätt jobbigt då som medelmåttig svensk att komma joggandes i mål på nytt svenskt rekord och inse att det inte ens räcker till topp tio. Samtidigt som en kuban joggar i mål och förnedrar världseliten på 100 meter. Varför joggar han i mål? Förmodligen för att han får en miljard dollar varenda gång han slår världsrekord. Varför då slå rekordet med en sekund när man kan putsa det med en hundradel i taget? Det blir några miljarder extra i madrassen vid pensionen. Dopad? Vem vet?
Idag är popstjärnor helt passé om de inte är lesbiska knarkomaner och har pojkvänner som är mördare. Det är filmstjärnor och idrottsmän som är stjärnorna nu. Kan vara svårt att fatta för en liten svensk, men som någon annan krönikör skrev; När nio miljoner svenskar höll andan när Kallur snubblade på häcken var det 1,3 miljarder som höll andan när kinas häcklöpare sträckte låret. Du kan dra bort 9 miljoner från det och det var fortfarande 1,3 miljarder kineser som höll andan. Och sett ur det perspektivet tycker jag ändå det är en bedrift av Sverige att över huvud taget vara i finaler i ett OS.
Och jodå, veckans gulligaste. Carl Lewis fick ångest efter sin karriär och erkände att han hade dopat sig. Och, ha ha, de medel han tagit visade sig vara helt ok. Fint va? Basketfinalen USA-Spanien var det finaste jag sett i OS. Jag satt hemma i soffan och fnittrade. Så bra var det. Tycker du basket är tråkigt? Gå hem och prova att göra ett stående jämfotahopp på en meter. Gör du det ska du genast börja spela, eller så gör du redan det. Nästa vecka ska det bli roligare lovar jag.
