Ärlighet varar längst. Det sa Pontus Gårdinger igår till några deltagare som "ljög" och åkte ur tävlingen Sanningens minut. Min favoritdeltagare var tjejen som berättade att hon för länge sedan varit med i Robban Ascbergs program Insider och blev så illa framställd då. Nu ville hon ha revanch och upprättelse.

Hon hade deltagit i en episod av Insider som handlade om hur man mörkar och kränger sjuka hästar som friska. Tydligen ska hon ha blivit framställd som just en sådan person och nu skulle hon aäga sanningen. Hon började med att erkänna lite skattebrott, samt att hon medvetet ljugit om andra hästar hon sålt. När hon till slut fick frågan om hon sålt en sjuk häst som frisk någon gång, ja då var det inte mer med det. Tack och hej. Jag minns inte om hon ens fick i hop 10.000 kronor för besväret. En knaper månadslön för att för andra gången i rad nu ha ljugit och blivit avslöjad i TV. Vem ska nu köpa hennes hästar? Hennes svärmor kanske?

Det slår mig att Insider har handlat om människor som påstår sig kunna tala med hästar, människor som har sex med hästar, människor som skadar hästar samt då, människor som säljer sjuka hästar som friska. Det ägs trots allt 200.000 hästar i det här landet. Men varför inte sammanföra dessa människor, De som kan tala med hästar kan följa med vid försäljningar? De som skadar hästar har ingenting emot hästar just. Det är psykopater som enligt FBI följer en seriemördares "normala" karaktärsutveckling. Man börjar med att bli lite skogstokig, sedan skaffar man sig ett hatobjekt. Det kan vara Olof Palme, det kan vara IFK Norrköping. Sedan när man hatet genom att konstruera brinnande pamfletter och illa gjorda webbsidor. Därefter är steget inte långt till att döda. För att försona sig med tanken börjar det dreglande lilla kräket med små saker som itne kan försvara sig, och som är lätt att städa bort. Katter, hundar eller till och med insekter. När gullighetsfaktorn är nedbruten är det dags för nästa steg, stora djur som inte kan försvara sig, men som inte går att städa bort. Nu måste mördaren träna på att inte avslöja sig. De åker till landet och stabbar en stackars häst och sticker igen. Nästa gång blir det kanske en ko, men det brukar inte ge samma eko i tidningarna, av någon anledning. Sedan kan man börja döda människor.

Motsatsen till djurmördare borde ju vara en galavärd. En trevlig filur som ideellt samlar ihop miljoner till behövande världen runt. Vi har till exempel Faddergalan, Barngalan, Cancergalan, Bröstcancergalan, Hjärt och lungsjukas gala samt alla de här "banden". Nu har jag glömt vilken färg som betyder vad, fast den rosa är för tuttar, sen finns det en blå och en vit och någon till. Vi får inte glömma AIDS, men där är jag osäker på om man har galor förresten. Grammisgalor har vi tydligen kvar. (Visst är det lite märkligt? Med tanke på hur mycket skivbolagen skurits ner torde det väl finnas fler som jobbar med videouthyrning än aom faktiskt jobbar med skivförsäljning i det här landet. Men deras firmafest ska vi få se på TV i alla fall. Är det tusen sålda ex för en guldskiva i år?). Efter det kommer ju guldbagegalan och så ska ju året sammanfattas med Idrottsgalan, Fotbollsgalan och såkert någon idrottsgala till. Nobelgalan var ingen höjdare i år, det var däremot Fredsgalan. Sedan rundar vi av med Polarprisgalan. För att återansluta med Pridefestivalen och den där Knappengalan. Och så har vi...

Mina tappra vänner. Det är definitivt inget fel i att försöka samla in pengar till nödställda och sjuka. Men men... första gången man sände säg en Röda Korset-gala, då borde väl intresset varit på topp. Jag inbillar mig att första gången man blir konfontrerad av en humanist, ja då lättar man lite på lädret. Ett år senare får man skaka de sista örena ur lädret för att ens egna ungar ska få suga på ett salt kex till jul. Resten har man förmodligen skänkt till välgörenhet. Men nu är det ju inte så. Fast med de artistuppbåd och den mediaexponering som ges kan väl inte övertrumfa sina egna insamlingsrekord varenda förbaskad gala? Väl? Jo, det är exakt det som händer. År efter år, gala efter gala, vecka ut vecka in, finanskris eller ej, "Grattis Skövde, i år slog vi insamlingsrekordet för femtielefte året i rad. Hur är det möjligt?

Är det möjligt? Njae, som någon sa en gång, med siffror och statistik kan man bevisa precis vad som helst. Det är såklart olika nyanser av vitt i de små eller stora lögner som kallas välgörenhet. Såklart att inte Noscancerfondens insamlade medel kommer att braka i höjden förrän det visar sig att noshrningen Nelsons bror fått cancer i hornet. Och det året kanske inte BK Minignuttarna får lika mycket från Binglotto för den kanalen la sitt krut på Uppesittarkväll med Siw Malmkvist istället. Det här året. Men galan ska visas och gamla Idolvinnare ska dammas av och göra gratiscovers och säga tack för ditt bidrag. Men vem räknar de räknade pengarna?

Det är klart det är roligare att ge om man får vara med om nåt så stort som ett rekord samtidigt. Men det är ju inte ett självändamål. Och när pengarna sedan ska skrapas ihop till katastrofoffren, då är där många som ska vara med och dela på kakan. Bor man i Stockholm blir man flera gånger i veckan antastad av lite för trevliga svenska ungdomar som vill ha dina pengar. För ett gott ändamål såklart. Men tackar man nej en gång, står det en säljare till femtio meter bort. Till slut har de effektivt skärmat av en hel t-banestation så alla passagerare måste förklara varför de inte är intresserade av Sydjemens pungråttor inte ska tvångssteriliseras, fridlysta som de är i Sverie och så. "Redan medlem" ljuger jag, så klarar jag mig fint förbi med ett leende och en kamratlig dunk på ryggen. "Kamrat", tänker jag, fast det tror jag inte ungdomen skulle fatta.

Vilket leder mig in på det jag skulle säga, nämligen God Jul och Gott nytt år! Och kom ihåg, vill du ge något dyrt, gör det. Vill du inte ge, skit i det.

Här är en kille som i alla fall får uppleva en jul till. Spana in hans fantastiska flyktväg.


Ibland räcker inte viljan hela vägen. Men tanken var fin, med Kubriks 2001 i bakrgrunden och allt. Det är tydlgen en bit kvar till nästa svenska popunder.


Här kommer en favorit i repris. Det är en bit kvar till en Oscar, om vi säger så.