Det fina med böcker är att man välja att inte läsa hela, om man inte tycker den är bra. Eller lägga den åt sidan och sedan läsa vidare någon annan gång. Nästa vecka, nästa år, eller aldrig.

En bra sak med böcker är att man hela tiden är uppdaterad med hur mycket av texten som återstår. En dålig sak med böcker är att men hela tiden är uppdaterad med hur mycket av texten som återstår. Till exempel kanske någon klurig deckarförfattare med alla tillgängliga attribut försöker smustkasta en av bifigurerna i boken så pass ordentligt att vi ska tro att det är han eller hon som är mörrrrrdaren. De små grå arbetar för högtryck medan man vänder blad, och just då slår det i alla fall mig, att det är ju hörrududu, minst 250 sidor kvar av boken. Det finns ju inte en chans att de ska lösa fallet redan nu. Det är en tråkig bieffekt. Det är ungefär som om man skulle slå på det där minuträkneverket på DVD-spelaren som räknar baklänges när man ser en bra film. En bieffekt man borde kunna leva utan.

Sedan finns det så kallade adaptioner av böcker till film. Köpte en ny pocket av en favorit för någon vecka sedan, Dennis Lehane. Han har ju till exempel skrivit boken Mystic river, som ju blev film. Vad den här hette har jag glömt. Jag hade vigt en helt vanlig onsdagskväll åt mig själv och min kropp. Vi gled ner i det skållheta bubbelbadet tillsammans med en stadig whisky och ett par immiga läglasögon, samt... Dennis bok. Det började väldigt bra om ett par som till synes utan förklaring blir skuggade av ett par iögonfallande skummisar. Efter ett tag konfronterar de skurkarna och blir nedlagna och svimmar. Och då har det gått något kapitel och jag känner att det här känns väldigt bekant. Kan jag månne redan ha läst boken? Jag granskar informationen och läser baksidestexten en gång till. Nej. Den här har jag verkligen inte läst, måste vara en slump. Så jag läser ett kapitel till och då först förstår jag att den här boken har ju också gjorts film av och den såg jag ganska nyligen. Och den var bara sådär, så jag har glömt vad filmen hette på svenska också.

Där ligger man i badet och ska ha en helkväll med sig själv och en riktigt bra deckare, och så spojlijeras det av man sett filmen. Vilket antiklimax. Det slutade naturligtvis med att jag av misstag la boken på golvet i en vattenpöl, men det gjorde inget. När jag tänkte på saken marknadsfördes filmen på ett helt annat sätt än vad boken gav sken av att handla om. Konstigt. Istället har jag börjat läsa om Watchmen för att hålla mig ajour inför filmen. Där vet jag i alla fall redan vad jag ska förvänta mig av filmen. Jag tycker helt klart att det är roligare att se en film efter att man läst boken. Motsatsen känns tyvärr som slöseri med tid.

Slöseri med lite allt möjligt kan man tycka det är när man tatuerar sig och det inte blir som man tänkt sig. Tänk på det nästa gång herr Valier.


Det heter nämligen Wipe out och inget annat. Men killen som var med fick i alla fall ett nytt minne för livet.

Har man gjort bort sig så har man. Här är ett gäng till med samma problem.

http://oddee.com/item_96504.aspx

Andra pinsamheter man kan råka ut för är till exempel att klicka på Publish-knappen innan man tänkt två gånger. Det har den här stackars mannen som recencerar mobiltelefoner råkat ut för. Nästa gång kommer han garanterat att antingen vända sig till Photoshop eller en manikyrist innan han demonstrerar mobiltelefoner för alla att läsa och titta... huh.

http://www.slashgear.com/toshiba-tg01-hands-on-0332851/#entrycontent"

/Simma lugnt - Jois