Ledsen att det inte blev nåt förra veckan. Hade fullt upp med att göra en film. Det är inte så lätt som det låter. Men nu är det klart. Och just då visar det sig att det är melodifestival på TV. Tjoho. Just när jag trodde att det redan hade varit och vad skönt det var att hela det spektaklet hade liksom glidit obemärkt förbi mig. Ack vad jag bedrog mig. Och han som är General Knase eller vad han kallas för, Supergaykillen som leker GUD, blir polisanmäld för att han fuskar. Och det tycker han är jättejobbigt. Tydligen har flera jurymedlemmar nu gått ut och berättat hur han manipulerar juryn. Ska vi ta det här på allvar eller? Om inte så har det väl ingen betydelse. Någon måste ju ändå välja ut vem som ska få vara med och då spelar det väl mindre roll vem som gör det. Det är ju ändå alltid samma samma varje år. En eller två från idol. Ett par dansband. En Markoolio (eller liknande). Ett par invandrare. Fem homosexuella. Tre homovänliga (Alkazaar). En svensktoppsdeltagare. En musikalstjärna. Ett antal väl valda före dettingar. Slutligen är det antingen Carola eller Charlotte. Vilkas seger alltid tas ut i förskott. Åtta lallande stolpskott varje lördag i en månad. Sedan väntar nästa invigning av Täby Centrum. Kan man inte bara välja till exempel Jan Johansen och skicka honom varje år så vi människor med en gnutta värdighet kvar slipper bry oss?
Står i kön till den legendariska söderkrogen Kvarnen när en kille i rökrutan intill snackar med två tjejer. Ska du med? frågar den ena tjejen. Jag ska bara hämta min jacka säger killen och går in. Då säger den ena tjejen till den andra. Grattis, då får du ju ligga i helgen. Han var ju snygg också. Men det går inte, säger den andra tjejen. Jag har ju mens. Ojdå, säger den första. Ja, men jag kanske kan ligga med honom i så fall. Så kommer killen tillbaka och den första tjejen säger typ, jo, det är såhär att Monika här har mens. Jaha, säger killen. Är det ok med dig? Det är lugnt säger killen. Ok, då tar vi en taxi då. Nu ska vi veta att det här var två killar och en tjej runt 30. Så går det till på Kvarnen.
Fredrik Reinfeldts far åker dit för rattfylla. I sitt eget hem! Det är ju lite unikt. Någon hade sett honom köra _ som en långsam galning i Täby centrum. När snuten kom hem till honom straxt efteråt hade han kopplat av efter sin shoppingturné med en rejäl whisky och en flaska vin, säger han. På tio minuter... Men frågan är vad som är mest pinsamt, att det är Fredriks pappa som kör på fyllan, eller att det är gubbens son som är statsminister. Fredrik själv har tydligen skrivit en bok där han klart och tydligt markerar att farsan är pinsam och att han tar avstånd från honom. Eller ska man inte dra kopplingen alls?
Och hur långt ska man egentligen dra konsekvenserna av sitt förflutna? Är man inte "clean" i samma ögonblick man avtjänat sitt straff? Det beror väl på vem man frågar antar jag. Liam "Sökarna" Norberg finansierade ju till viss del just den filmen med pengar från ett värdetransportrån. Men han åkte dit, satt av tiden och vände om. Det är 20!!! år sedan. Nu är han jättefrälst och aktuell med en ny film. Och en bok som berättar hur han gjorde upp med sitt förflutna. Men alla vill ju bara referera honom som en bankrånare. Sanna Bråding kom ut från kåken typ igår och gör genast intervjuer om sin tid inne och hur hon nu slutat knarka. Kommer hon någonsin kunna göra något utan att bli ihågkommen som en knarklangare? Förmodligen. Kicki Danielsson kan inte gå in på Ica längre utan att folk undrar om hon är full. Det är väl en fem tio år sedan hon körde rattfull. Ska Knutby-Sara någonsin kunna leva ett vanligt liv? Om inte annat får hon straffet att leva med vetskapen om vad hon gjort i resten av sitt liv. Och det är ju beroende på hur man är funtad hur man hanterar det. Man kan ju annars göra som Helge gör, släppa in lite lite verklighet i taget. Men det är ett helt annat ämne.
Under tiden ska ni se Internets roligaste show just nu: http://www.theonion.com/content/video/tom_coughlin_retires_from_family
Söndagar med P3 är inget för den kräsmagade. Sedan urminnes tider är dagen kantad av resereportage, dokumentärer och fler resereportage. För att avrundas med lite udda grejor som P3 Etno eller liknande. Allt för att blidka det heliga "uppdraget", att vara folkbildande och brett.
När jag var liten var det Svensktoppen följt av något önskeprogram och kanske något skoj också, som gick på söndagar. Det kanske låter patetiskt i era öron. Men på 70-talet spelades inte rock i radion. Det var onyttigt för ungdomar. En timme i veckan var det Poporama och Upp till 13, sen var det stopp. Alltså fick man lyssna på söndagarnas kval till svensktoppen, för det var alltid en svensk rocklåt med då, som sen inte kom med på listan i alla fall.
Nu, en röst med dialekt från typ Blekinge: "Jag sitter på en omsorgsfullt reparerad stoul, tillvarkad av drivved och alger. Det är en torsdagsförmiddag på stranden i Jsdfsdf, staxt söder om nedre Tibet. De fem tonårsflickorna som är bybor har just spottat en kopp full med tevatten åt mig, som de nu lyckligt och fnissande bereder över den öppna elden åt mig. Ja, just te, som vi är vana vid där hemma finns inte här. Istället har tjejerna visat mig hur det tillverkar en teboll de själva bakat åt mig, bestående av gamla snorkråkor, fiskrens och småfågelträck. Man kan även ha i lite grodögon om man vill ha en mer smakrik variant. Ja ni hör själva hur härligt det är att få leva på dessa bredgrader i närheten av det som är själva livets egentlighet.
Jag har precis lagt ifrån mig Paulho Cuelos senaste fantastiska bok, när hon som är översteprästinna här i byn tar den ifrån mig och lägger den på elden, under min tekopp. Det är tydligt hur man föraktar allt som kan ta fokus från jaget, självet och det inre fina tankarna här nere.
Så fort jag anlände till byn här nere så fick jag ta av mig alla kläder och det var helt fantastiskt vilken välkomstfest de bjöd på. Jag fick stå i centrum i ett slags ceremoni där de bundit mig runt vad vi kanske skulle tro är en telefonstolpe, men det var en massa ansikten utsnidade i den. Och då tänkte jag, Jägare, Samlare, vilken härlig symbios. Och lät mig sedan uppvaktas av flera manliga bybor som visade sin uppskattning över min ringa person. Ikväll ska det hållas en särskild ceremoni till min ära. Det ska bli väldigt spännande och det verkar vara mycket hemlighetsmakeri, så jag antar att jag ska få stå i centrum. Igen. Åh, vad jag är nyfiken. De har i alla fall plockat fram en uråldrig och enormt stor gryta som de eldar under och har fyllt med vatten och grönskaker. Någon slags buljong. Jag undrar vad för gott de ska tillaga i den?
Det här är Eva Lotta Dumskalle, nitton år som praktiserar på P3 Resa, för er skull bevakar jag vår omvärld.
2009 ska ju bli ännu ett skitår. Enligt vissa politiker i alla fall. Det verkar som finanskrisen tar sig en funderare just nu, typ vart ska jag slå till nästa gång? Och i media har man skrivit om att detta är värre än alla börskracher i hela världen tillsammans. Och ändå sitter vi här. Var är alla börsmäklare som hoppar ut genom fönster från 12:e våningen? Var är köerna till Ica och Konsum för att få köpa sig en limpa på kupong? Jag är övertygad om att vi inte sett slutet på historien ännu. I
stället läser jag en artikel från den stora hemelektronikmässan i Las Vegas. Där kan man berätta att det nästa år inte kommer några fantastiska nyheter för vanliga konsumenter. Däremot satsar de flesta tillverkare på lyxanläggningar. Vi pratar hemmabiosystem för ett par hundra tusen här. De rika, som fortfarande är rika, handlar nämlgen som vanligt. Det är vi vanliga svennar som väntar med att köpa en ny TV, om det inte är alldeles nödvändigt. "Krisen" som även drabbar TV-tillverkarna beskrivs bäst på följande sätt. De senaste fem åren har man haft en tillväxt på ca 10% per år. I år räknar man med att tillväxten blir status quo. Omsatt i pengar förlorar branchen 10 000 000 000 000. Tio tusen miljarder. Det är en del.
Appropå TV bänkade jag mig förra veckan framför SvT:s nya tävling, Mästarnas mästare. När jag var ung minns jag ett program som hette Superstars. Tanken är likadan. Ett gäng före detta världsmästare i olika sporter ska tävla mot varanda i en tiokamp. Nu har man ändrat en del. Förr tävlade man i riktiga sporter som löpning, cykling etc. Nu tävlar man i att stapla stenar på hög eller lägga patiens. Tävlingarna är förlagda till ett förfallet hotell någonstans billigt i centraleuropa. Det regnar. En riktig "tävling" är simning. I hotellets pool. Där ska deltagarna simma 4x25 meter för att hämta nycklar på det "djupa". Som är 2 meter. Flera av herrarna bröt tävlingen då de inte kunde simma. Föga förvånande ledde Emma Igelström loppet med 25 meter efter två sekunder. När de inte tävlar sitter de framför en TV-apparat och får se sig själva när det begav sig och de blev världsmästare. Och frågan kommer förstås: "Hur känns det att se det här nu?" Produktionen är så billig, bilderna så fula och tävlingarna så ointressanta att jag hellre går ut och diskar.
Annars rullar det på. Ska filma lite personporträtt och dokumentärer närmast. Samt att jag producerar en kortfilm som ska spelas in om ett par veckor. Idel fina skådespelare har vi hittat. Låt oss hoppas på en festivalvinnare här.
Till nästa vecka bjuder jag på ett litet flöjtsolo.
Ärlighet varar längst. Det sa Pontus Gårdinger igår till några deltagare som "ljög" och åkte ur tävlingen Sanningens minut. Min favoritdeltagare var tjejen som berättade att hon för länge sedan varit med i Robban Ascbergs program Insider och blev så illa framställd då. Nu ville hon ha revanch och upprättelse.
Hon hade deltagit i en episod av Insider som handlade om hur man mörkar och kränger sjuka hästar som friska. Tydligen ska hon ha blivit framställd som just en sådan person och nu skulle hon aäga sanningen. Hon började med att erkänna lite skattebrott, samt att hon medvetet ljugit om andra hästar hon sålt. När hon till slut fick frågan om hon sålt en sjuk häst som frisk någon gång, ja då var det inte mer med det. Tack och hej. Jag minns inte om hon ens fick i hop 10.000 kronor för besväret. En knaper månadslön för att för andra gången i rad nu ha ljugit och blivit avslöjad i TV. Vem ska nu köpa hennes hästar? Hennes svärmor kanske?
Det slår mig att Insider har handlat om människor som påstår sig kunna tala med hästar, människor som har sex med hästar, människor som skadar hästar samt då, människor som säljer sjuka hästar som friska. Det ägs trots allt 200.000 hästar i det här landet. Men varför inte sammanföra dessa människor, De som kan tala med hästar kan följa med vid försäljningar? De som skadar hästar har ingenting emot hästar just. Det är psykopater som enligt FBI följer en seriemördares "normala" karaktärsutveckling. Man börjar med att bli lite skogstokig, sedan skaffar man sig ett hatobjekt. Det kan vara Olof Palme, det kan vara IFK Norrköping. Sedan när man hatet genom att konstruera brinnande pamfletter och illa gjorda webbsidor. Därefter är steget inte långt till att döda. För att försona sig med tanken börjar det dreglande lilla kräket med små saker som itne kan försvara sig, och som är lätt att städa bort. Katter, hundar eller till och med insekter. När gullighetsfaktorn är nedbruten är det dags för nästa steg, stora djur som inte kan försvara sig, men som inte går att städa bort. Nu måste mördaren träna på att inte avslöja sig. De åker till landet och stabbar en stackars häst och sticker igen. Nästa gång blir det kanske en ko, men det brukar inte ge samma eko i tidningarna, av någon anledning. Sedan kan man börja döda människor.
Motsatsen till djurmördare borde ju vara en galavärd. En trevlig filur som ideellt samlar ihop miljoner till behövande världen runt. Vi har till exempel Faddergalan, Barngalan, Cancergalan, Bröstcancergalan, Hjärt och lungsjukas gala samt alla de här "banden". Nu har jag glömt vilken färg som betyder vad, fast den rosa är för tuttar, sen finns det en blå och en vit och någon till. Vi får inte glömma AIDS, men där är jag osäker på om man har galor förresten. Grammisgalor har vi tydligen kvar. (Visst är det lite märkligt? Med tanke på hur mycket skivbolagen skurits ner torde det väl finnas fler som jobbar med videouthyrning än aom faktiskt jobbar med skivförsäljning i det här landet. Men deras firmafest ska vi få se på TV i alla fall. Är det tusen sålda ex för en guldskiva i år?). Efter det kommer ju guldbagegalan och så ska ju året sammanfattas med Idrottsgalan, Fotbollsgalan och såkert någon idrottsgala till. Nobelgalan var ingen höjdare i år, det var däremot Fredsgalan. Sedan rundar vi av med Polarprisgalan. För att återansluta med Pridefestivalen och den där Knappengalan. Och så har vi...
Mina tappra vänner. Det är definitivt inget fel i att försöka samla in pengar till nödställda och sjuka. Men men... första gången man sände säg en Röda Korset-gala, då borde väl intresset varit på topp. Jag inbillar mig att första gången man blir konfontrerad av en humanist, ja då lättar man lite på lädret. Ett år senare får man skaka de sista örena ur lädret för att ens egna ungar ska få suga på ett salt kex till jul. Resten har man förmodligen skänkt till välgörenhet. Men nu är det ju inte så. Fast med de artistuppbåd och den mediaexponering som ges kan väl inte övertrumfa sina egna insamlingsrekord varenda förbaskad gala? Väl? Jo, det är exakt det som händer. År efter år, gala efter gala, vecka ut vecka in, finanskris eller ej, "Grattis Skövde, i år slog vi insamlingsrekordet för femtielefte året i rad. Hur är det möjligt?
Är det möjligt? Njae, som någon sa en gång, med siffror och statistik kan man bevisa precis vad som helst. Det är såklart olika nyanser av vitt i de små eller stora lögner som kallas välgörenhet. Såklart att inte Noscancerfondens insamlade medel kommer att braka i höjden förrän det visar sig att noshrningen Nelsons bror fått cancer i hornet. Och det året kanske inte BK Minignuttarna får lika mycket från Binglotto för den kanalen la sitt krut på Uppesittarkväll med Siw Malmkvist istället. Det här året. Men galan ska visas och gamla Idolvinnare ska dammas av och göra gratiscovers och säga tack för ditt bidrag. Men vem räknar de räknade pengarna?
Det är klart det är roligare att ge om man får vara med om nåt så stort som ett rekord samtidigt. Men det är ju inte ett självändamål. Och när pengarna sedan ska skrapas ihop till katastrofoffren, då är där många som ska vara med och dela på kakan. Bor man i Stockholm blir man flera gånger i veckan antastad av lite för trevliga svenska ungdomar som vill ha dina pengar. För ett gott ändamål såklart. Men tackar man nej en gång, står det en säljare till femtio meter bort. Till slut har de effektivt skärmat av en hel t-banestation så alla passagerare måste förklara varför de inte är intresserade av Sydjemens pungråttor inte ska tvångssteriliseras, fridlysta som de är i Sverie och så. "Redan medlem" ljuger jag, så klarar jag mig fint förbi med ett leende och en kamratlig dunk på ryggen. "Kamrat", tänker jag, fast det tror jag inte ungdomen skulle fatta.
Vilket leder mig in på det jag skulle säga, nämligen God Jul och Gott nytt år! Och kom ihåg, vill du ge något dyrt, gör det. Vill du inte ge, skit i det.
Här är en kille som i alla fall får uppleva en jul till. Spana in hans fantastiska flyktväg.
Ibland räcker inte viljan hela vägen. Men tanken var fin, med Kubriks 2001 i bakrgrunden och allt. Det är tydlgen en bit kvar till nästa svenska popunder.
Här kommer en favorit i repris. Det är en bit kvar till en Oscar, om vi säger så.
Då var det dags igen för en ny fildelardebatt. Nu verkar det inte längre vara aktuellt med att komma åt filerna, utan användarna. Den nya lagen ska "bara" se till att buset åker dit. Genom att låta företagen kunna kolla upp de IP-adresser som är hetast ska man kunna sätta dit storkonsumenterna. Och där dog debatten.
Om vi skiter i den moraliska biten om upphovsrätt och tittar på den tekniska, kan vi konstatera att storkonsumenterna redan igår skaffat sig "anonyma" IP-adresser. Det är inte särskilt svårt om vet hur man gör. Därför kommer fildelarpoliserna i sin iver att inte verka bortgjorda börja jaga dig och mig istället. Fast jag kommer också ha en hemlig IP-adress när lagen träder i kraft, så då återstår bara du.
Sedan finns det naturligtvis de som är mycket mer tenkiskt bevandrade än fildelarpoliserna. Det vill säga fildelarmaffian. Och då menar jag inte maffia som i ett kompisgäng som delar filer med varandra, nej, jag menar den riktiga maffian. I de länder där den här lagen använts har maffian nämligen sniffat upp egna storförbrukare och skinnat dem på stora pengar. Såna som du och jag.
Men å andra sidan, varför ska jag ladda hem filer för? Nu finns Spotify. Ok, där finns inte allt. Men så småningom. Man skriver bara in låten eller artisten man vill lyssna på och sedan klickar man och lyssnar. Och, det är gratis, om man står ut med lite reklam. För en hundring i månaden är det reklamfritt. Och det lär inte dröja särskilt länge innan det blir samma grej med filmer.
Filer är med andra ord passé som produkt betraktat. Så fildelningslagen kommer att komma... tio år försent. Saker förändras. Vad ska vi egentligen med Volvo till om ingen vill köpa bilarna? Vad är egentligen en artist? Plötsligt kommer vi in på en helt annan aspekt på meningen med upphovsrätt. Det är ingen mänsklig rättighet att vara popstjärna. Det är däremot en mänsklig rättighet att vara konstnär. Och en konstnär kommer alltid att finna vägar att uttrycka sig, oavsett om hon tjänar pengar på det eller inte. Den som vill vara popstjärna kommer förmodligen att hitta vägar dit hon också. Men skivan som sådan är förbrukad.
Minnesgoda läsare minns hur jag låg däckad i influensan för ett par veckor sedan. Säg den glädje som varar. Nu kom det tillbaka med full kraft och inatt kändes det som jag var Jonas Gardell som spenderat kvällen i en fängelsedusch. Ont hade jag. Men så i morse kändes allt lättare igen. Konstigt.
Nostalgi är en underskattad hårdvaluta. Under de glada it-åren dök en helt ny generations minnesartefakter upp på marknaden. Inte minst tack vare internet fanns allt tillgängligt igen. Gamla swatch-klockor i original gick för tiotusentals kronor. Tyvärr har jag inte kvar mina. Vissa McD leksaker från de där barnlådorna börjar också bli hårdvaluta. Det ska bli spännande att se om det är någon som kommer att bjuda mer än två och femtio för ett Carl Larsson original om femtio år. Samtidigt som Lejonkungen 4 från McD går för 500 Miljoner. Hm, kanske inte ändå.
Innan vi begåvades med reklam i medierna i det här landet så var det fulaste en artist kunde göra, just det, reklam. Det var några gamla Dramatenskådisar som ställde upp i reklamfilm på bio, och de kund knappt visa sig på jobbet sedan. Sedan kom som sagt Blå blå stunder och (som om Tomas Ledin någonsin haft någon integritet att förlora?) sedan var det helt ok att göra reklam. Idag är det inte helt ovanligt att små små indieband skriver reklamlåtar direkt för t ex en bil och lever gott på det.
När man är så sjuk som jag var igår är det helt ok att ligga i en soffa och titta på Ophra. Igår hade hon med sig Tina Turner och Cher som gäster. Tina T har någon slags avskedskosert i Vegas just nu. Förra året återförenades The Police med en världsturné. En enkel sökning på Ticnet berättar att i vinter kommer Simply Red hit, och Whitesnake, för att inte tala om den julshow där Kurt Olsson ska knyta ihop Abba-låtar med julevangeliet.
Det finns de som anser att man gör helt fel i att återförenas. Det var bättre förr, låt det vara så. Men sedan finns det också nya generationer t ex musikälskare, som aldrig fick chansen att se vissa band eftersom de redan lagt av. Men i det långa loppet kan vi helt enkelt sluta låtsas och inse att det är många artisters sista chans till en hygglig pension innan de kan dra sig tillbaka för gott(?). Abba vägrar återförenas. De har råd. Men Ebba Grön som blivit erbjudna flera miljoner för en come back vägrar också. Av rent etiska skäl. Fast det är säkert enkelt för Thåström, som tjänade alla pengar. De andra, som inte skrev låtar, kanse kunde få en slant de också? Det är ju ingen som inbillar sig att banden ska vara lika "unga och kåta" som de var när de begav sig. Det är bara en liten nostalgiresa som gemene man är beredd att betala en tusenlapp för att minnas.
En nostalgisk resa är att tända eld på bocken i Gävle. Kolla här: http://www.merjuligavle.se/Bocken - Nu står den där jävla bocken där. Undra hur länge den ska stå i år? (Lennart) - Den är larmad. I år står den. (Lennarts kollega) - Det säger vi varje år. Likt förbannat är det nån som sätter eld på den. (Lennart) (Från filmen Black Jack)
Till alla nyfralsta fans av Sonseed(!???!) med hiten Jesus is a friend of mine. Hav fortrostan. Bandet ar pa riktigt och ni kan ladda ner deras debutalbum First Fruit (mycket blommor och bin dar....) fran den haringa sajten.http://www.cabel.name/2008/09/sonseed-full-album.html
Då och då funderar man lite över ondska. Vad är det? I fredags hade jag förmånen att få diskutera ämnet med en insiktsfull fotograf. Han trodde man kunde födas ond. Det tror inte jag. Däremot tror jag att omständigheter kan göra människor onda rätt fort. Men vad är det då?
Ondskan är abstrakt. Den kan man inte ta på. Däremot kan ondskan ta på dig. Det är därför många väljer att avbilda ondska som en djävul. Djävlar och demoner, när du tänker efter, avbildas alltid så motbjudande som möjligt. Inte sällan i förvridna grimaser där tungan hänger ut och ögonbrynen är formade som equalizer från Märsta. (V)
Motsatsen till ondska är godhet. Empati. Omtänksamhet. Det kan man inte göra någon film av. Ingen, utom föräldrar, är intresserade av ett gullligt snällt barn. Alla vill se den renaste formen av kärlek och förälskelse på film, men inte bara. Det måste finnas ett element av ondska som huvudpersonerna först ska övervinna.
Sture Bergwall, någon som minns honom? Sture är en gravt psykiskt sjuk man som 1981 grips för att han försöker råna posten med en vattenpistol. Han fick sluten vård. I samband med det kommer Sture på att han är någon annan. Nämligen Thomas Quick. Sveriges värstaste värsta seriemördare. Han har sett på TV att de hittats en död person i Dalarna och erkänner att det var han. När polisen frågar om han möjligen mördat ett gäng andra försvunna eller olösta mord i trakterna tar han gladeligen på sig det också. Äntligen är Thomas någon. Men är han ond? Förmodligen inte, men han önskar att han vore det. Vi kan ju leka med tanken på att han verkligen gjort alla morden. Är han fortfarande ond? Nej, för han vet inte riktigt vad han håller på med. Hans (och de flesta seriemördares) sinnen för proportioner är trasiga och doktorerna kunde inte laga dem.
Fram till mitten av 70-talet har världens alla medborgare gått man ur huse för att se fina rättrådga hjältar. poliser eller läkare som räddar liv, blir kära och stoppar buset i fnkan. Sedan kom Clint Eastwood och Charles Bronson och tog lagen i egna händer. Det var då ett helt nytt grepp som kittlade något av alla våra tabun i det kollektivt undermedvetna. "Visst, killen borde ha rätt till en sjysst rätttegång, men kom igen, han har mejat ner Charles Bronsons fru och våldtagit hans dotter. Klart Charles ska få göra upp män emellan." Och det lilla moraliska övertrampet leder till vi idag på bästa sändningstid slaviskt följer skurkar, seriemördare och annat löst folk. Men är de onda? Nja, så enkelt är det inte. Deras handlngar är genomruttna, men samtidigt en visuell förlängning av vårt allra svartaste inre. Och så är de ju så trevliga människor "civilt".
En korrumperad snut ska vara det värsta som finns. Det är ondska. Men inte när vi får se hela bilden. Inte när vi får gå en mil i hans eller hennes skor. Plötslgt inser vi att det kanske kunde vara jag som tog den där mutan, OM jag hamnat i juset DEN DÄR omständigheten. Och så blir det inte djävulsk ondska, utan möjligen bara ett mänskligt misstag. Och där någonstans ser vi plötsligt godheten i oss. För det ena kan ju inte existera utan det andra.
Ren ondska är egoism i sin allra renaste form. Det är också därför de som kallar sig Satanister idag hyllar sig själva. De tycker att det som en gång kallades djävulsdyrkan är töntigt. De tror lika lite på Djävulen som en röd man med högaffel som de tror på tomten. Men de tror på egoismen. Sig själva. Och möjlgen några coola demoner. Ondska måste vara lite tufft med dödskallar och eldsflammor trots allt. Den som har flest skärsår i armarna vinner typ.
Men godheten är så enkel. Ser du en medmänniska som har snubblat så hjälper du henne upp. Är du ond har du inte tid, utan går förbi.
Veckans roligaste artkel är den här. http://www.expressen.se/noje/1.1378218/linda-rosings-skrackresa Linda Rosing är skräckslagen över att få åka till Argentina och leka i ett TV-program. Hon undrar hur hon ska kunna sova med mördare och våldtäktsmän som härjar utanför hotellet. Linda är ganska långt ifrån vad vi andra kalla normalbegåvad. Hon är tidgare känd för citat som "Vad har man för valuta på Gotland, är det Euro där eller? Är hon en ond människa? Ja, det är hon faktskt. Hon sätter alltid sig själv i första rummet och förmår helt enkelt inte att se längre än så. Ofrivilligt ond kanske man kan säga. Jag tycker om slutkommentaren där hon berättar att hennes plan för att undvika att bl rånad och våldtagen är att göra sig så ful som möjligt. Man häpnar.
Är mobbning ondska, eller beror det på vem man fryser ut?" target="_self">Ha ha
Jesus var en fin kille. Men för att få Jesus att framstå som ondskan själv krävs verkligen att man saknar perspektiv på tillvaron.
Vi har blivit med tvättmaskin! Den gamla brann upp och ska jag vara helt ärlig så fick den vad den förtjänade. Vi var aldrig kompisar. Den nya (jag har inte sett en ny tvättmaskin på många många år, förräns nu då) är fantastisk. Man stoppar in tvätt, lägger en dos tvättmedel i en låda och väljer en knapp och trycker på start. Sedan sköter tvätten sig självt. Till skillnad från den gamla maskinen som fastnade då och då mitt i ett program och som ibland kunde stå och skölja hela natten och ibland när man öppnade luckan så tömde man ut allt vatten på golvet. Så det är en befrielse.
Det här är jag nu. Normalt går det en maskin per dag när man har två dregliga snoriga ungar och en sambo som vägrar använda samma kläder två dagar i rad. Nu tvättar jag ikapp. Jag tvättar kulörtvätt. Jag tvättar ylle. Jag tvättar kuddar och sofföverdrag. Jag tvättar ytterkläder och gamla gympaskor. Jag tvättar stolsitsar och sittpuffar. Snart ska jag tvätta tapeterna och taket också.
Nu ska jag sitta och klippa barnkonsert på film. Barn är vår nya accessoar(?). Nu är det finkultur till barn som gäller. Jazzkonsert, barnopera, barnutställning. Snart ställer vi säkert ut våra barn på Älvsjömässan. Best in show i Dressyr. Visste ni att det finns ett Latteställe i Stockholm där barnen kan få något som heter nåt tjusigt på italienska men som är varm mjölk i ett trendig glas, garnerat med lite nymald kanel? Lattelino kanske? Barnens egen melodifestival är snart större än den vuxna och det är väl en tidsfråga innan barn får ta körkort också. Det allra värsta tycker jag är när man kallar barn för Kids. Wild kids. Eller att döpa sin unge till Kid. Vilka komplex ska inte den killen få när han blir stor. Blir han stor? Så här blir våra barn när de växer upp:
Annars är det senaste senaste att presentera "nyheten" innan den hänt. I helgen kunde man läsa om vad Linda Rosing svarade i sanningsfrågesporten Här är ditt liv. Och det innan programmet ens sänts. Och idag kan kan man läsa om allt som kommer att hända på Fotbollsgalan ikväll. Det är ganska skickligt eftersom det sänds direkt (tror jag i alla fall). Man vet aldrig så noga med TV4. Jag skulle titta på en fotbollsmatch de sände i somras, men av olika skäl kunde jag inte ha något ljud på. Då kom jag på det geniala att lyssna på radiosporten via min mobiltelefons radio, i hörlurar, och samtidigt titta på TV:n. Och... det står live och direkt och allt vad det heter i TV4:s lilla logga uppe i ena hörnet. Ändå kunde radiosporten rapportera 10 sekunder tidigare från sin sändning. DET måste jag säga är imponerande. Undrar om de hann slänga in en kupong på Oddset på tio sekunder också?
Veckans djuping: Darin. Darin erkänner att han inte vet vem han ska bli kär i nästa gång. "Det kan bli vem som helst, säger han". Journalisten tar fasta på det och tänker att ja, vem som helst kan ju till och med vara ett stort fan. Han kan alltså tänka sig att bli ihop med ett av sina fans. Det är ju underbara nyheter för fansen. Och så slösar man på träd genom att skriva ner skiten på papper.
Den alltigenom rättvisa hyperorganiskt biodynamsikt odlade Colaläsken kommer från Whole Earth. Snygga burkar är det också. Den är frisk och god, men kanske inte direkt smakar COCA cola, fast det gör ingenting. Cuba Cola med citron är fortfarande den allra godaste colan.
De har andra smaker också, men de har jag inte prövat på än. Just nu kan man köpa burkarna på Cafe Sjöstugan nere vid Brunnsviken samt ett litet "personligt" lunchställe med alltigenom alternativa maträtter som ligger ett tiotal meter från Norra Brunn, så det är ju nära för Ragge, Johny, Micke o Ester i alla fall...
Johan Lindell är oberoende liberal. Det betyder att han verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Hans viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom. Johan lindell står fri från partier och organisationer (med undantag för AIK). Idéerna på denna sida är hans egna, men baseras ibland på ren minneskonst eller mer sällan snodda idéer utan större faktakontroll. (Fritt efter DN:s något pompösa debattdevis.)
Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta. /Groucho Marx
