Det kanske kunde bli en tradition att skriva en "runa" om sina bloggkompisar? Efter Herr Valiers ogenerade hyllning till min ringa person känner jag mig nödd och tvungen att bifalla med returnerande hurrarop.

Micke P, Micke med flätan eller Micke. Kärt barn har många namn. Första gången vi möttes kan ha varit i början av 80-talet. Det var genom vår gemensamme vän Snäcke. Snäcke hade en förkärlek och människortro som än idag tar sig ohemyla proportioner. Han var redan då nån slags fritidsledare med särskild vurm för outsiders. Därför var det ingen som höjde ett ögonbryn när han introduceade Micke med flätan. En kille som då inte riktigt hade bestämt sig för att vara någonting, men ändå Någon. Så med ena halvan av skallen snaggad och den andra halvan halvlånghårig hade han diplomatiskt sparat en fläta av smått gargantoulilska mått. Ingen visste riktigt vad eller vem han var, eller vad han stod för. Men det visade sig snabbt vara en oerhört vänlig och fin människa. Om än svår att få grepp om.

Något som visade sig när vi kom in i militär ålder och många av våra vänner som var lagda åt det hållet valde vapenfri tjänst. Eller i alla fall fejkade till sig det. Men Micke, den fina människan valde att bli elitsoldat i Arvidsjaur. Och fixade det. Där någonstans tror jag det lades en grund till hans oerhört välsvarvade kropp, som han idag har såna komplex för att han bara nästan har kvar.

Micke var ingen idrottskille som oss andra. När vi spelade innebandy började han med amerikansk fotboll. När vi träffade tjejer och cyklade till Hagaparken körde han Mountainbike nerför Åreskutan. När vi... ja, ni hajar. Han är en sån där extremsportare. Och hade han inte träffat mig hade han inte träffat Ester. Och då hade han säkerligen sysslat med Ultimate fighting. Fast det gör han säkert i smyg i sitt garage.

Micke är också en musikalisk människa. Kanske inte på det virtuosa sätt som många av våra gemensamma vänner omhuldar. Snarare en rockkille med mer attityd än finlir. När vi var runt 20+ hade jag den stora äran att producera hans andra demotejp. I den spartanska studion visade han upp en majestätisk hållning till sina egna verk. Av oklar anledning valde han dock att inte gå vidare med den karriären, utan att börja hyra ut kontorsutrustning. Något han gör än idag. Tyvärr. Micke har något helt annat i sig än att hyra ut elektriska mojänger. Snart kommer han att hitta det, han också. Jag vet att han vet.

Herr Valier bytte (av skäl jag aldrig fått veta) namn när han gifte sig. Han är en predestinerad stjärna, med en oerhört mångsidig begåvning och alltid med ett huvud lite mer på ett skaft än oss andra. Det enda som hindrar honom från att blomma ut är hans dominanta ödmjukhet. Och det är precis så motsägelsefull han kan vara.

Micke, I love you.

/Jois

PS Detta får jag inte betalt för att skriva.

Trodde verkligen jag aldrig skulle behöva skriva det här, men efter en del kommentarer hos andra bloggare känner jag mig tvungen.

Om jag hade varit diktator i t ex Kina eller Nordkorea, hade det varit skitlätt för mig att ta alla som inte gillar det jag skriver och stoppa in i fängelse. Där hade ni kunnat äta sten tills ni kom på bättre tankar.

Nu bor vi i en demokrati, vilket innebär att jag kan ha vilka åsikter jag vill och dessutom publicera dessa på nätet. Nätet är allmän egendom. Eller möjligen Telias... I alla fall, lika stor rätt jag och ni har att skriva om vad n vill, lika stor rätt har jag och ni att låta bli att läsa sånt ni inte gillar. Skönt va? It may come as a surprise.

Av någon anledning finns det vissa kollektiva händelser människor verkar "gå igång" på och samlas kring. Naturligtvis finns det ju ofta ett nostalgiskt värde att luta sig mot, men även, i hög grad, personliga tillkortakommanden där man kan använda dessa händelser som nån slags "pass" att skylla på. Det här stör mig oerhört. Varför vet jag inte, men förmodligen då jag är som jag är.

1.) Staffan Westerberg och strumporna, samt SW och Storpotäten. Jag verkar vara den enda i min generation som såg Staffans storhet. Vilse i pannkakan var ett fantastiskt dockäventyr. Staffans strumpdockor var däremot ett misslyckande. I alla fall det avsnitt jag såg, för till skillnad från er andra valde jag att inte titta på dåliga barnprogram. Det fanns andra saker att göra istället. Som att hitta på fotbollslag till mitt Stiga bordsfotbollsspel och lotta cuper.

2.) Sock-i-plast. Sorry Micke. Det VAR helt naturligt för små barn att halksäkra skor oå lågstadiet. Att det blev sockiplast berodde på att konungariket Sverige vid den här tiden var lydstat till Sovjetunionen. Därför, hur konstigt det än kan låta, fanns det helt enkelt inte dyra märkesskor i barnstorlek. Det närmaste man kunde komma var Konsums märke Leijon, från Finland... och det var inte heller så hot. Idag har man kanske någon slags halksäkra skor tills man är två, sen är det Converse som gäller. Men i mellanstadiet hade vi i alla fall blivit så stora att vi kunde ha märkesskor. Då minns jag att sockiplast och de där blå kommunistskorna i helgjuten gummi, gick under namnet Adidas Biaffra.

3.) KISS. Hårdrocksbandet alltså. Och i viss mån ABBA. I mitten av 70-talet fanns en del som gillade hårdrock, och andra (tjejer) som gillade att klä ut sig till Agneta (dåtidens Bratzdockor). Men det var få som erkände det. De flesta tyckte det var hemskt och anskrämligt. Tydligen är det väldigt många som ändrat sig på äldre dar. Kiss sålde ut Stadion. Till skillnad från 80-talet, då de fick ställa in sin Sverigespelning pga för dåligt publiktryck.

4.) Offentlig sexism. Sedan 90-talet turnerade en grupp som hette Chippendales land och rike runt. Det var en handfull vackra män som tog av sig kläderna till musik och gjorde "erotiska rörelser". Ingen kvinna jag känner skulle frivilligt erkänna att hon tänkte gå på nåt sånt. Ändå säljer de ut Globen 3-4 kvällar i rad. Lek lite med tanken på att "the swedish bikini team" skulle strippa på globen inför 5000 män. Hör ni ramaskriet? Nu åker istället sveriges underhållningselit, skådespelare och artister, på turné under namnet A ladies night. Vad de gör där, vet jag faktiskt inte, av naturliga skäl. Varför ska kvinnor särbehandlas och varför är det naturligt att samla tusentals kvinnor under ett tak för att ha roligt? Varför får inte män ha kul?

5.)  Generation  X.  Det är jag det.  Varför kan min generation inte lyckas med nånting? Är det ett inbyggt komplex mot 40-talisterna? Är det 40-talisternas tysta hämnd? Reinfeldt föryngrade regeringen drastiskt och rensa ut "gubbsen", bara för att se den ena ministern efter den andra avgå. "Så jag har inte betalat TV-licensen på 20 år, vaddå?" Det saknas självinsikt och konsten att INTE skylla från sig på andra eller omständigheter. Förr gjorde man i alla fall en sk pudel. Men den här generationen "tar ingen skit" och istället blir den aspackade SSU-ordföranden "kränkt" när han inte får dricka sig redlös offentligt.

Idag har min bil gjort en Keith Richards. Servicemannen har bytt alla vätskor i bilen, lyft chassit och fixat näsan. Bilen svarade som en... ja som en aprilkatt som fått sitt. Nöjd och belåten for man till McD för att fälla kvällens födoämnen och släpa hem till familjen.

Jag har nu påbörjat mitt arbete med ett nytt kommersiellt projekt jag tror starkt på. Just därför kan jag inte säga vad det är, mer än att det involverar dryck och film. Men är det så att någon av er kära läsare, sitter inne på en rolig anekdot som kretsar kring bättre viner får ni gärna återberätta den för mig. Manusarbetet är nämligen inte riktigt slut än.

När man tvättar sin bil blir man även varse huruvida de där strecken var streck i smusten eller streck i lacken. Tyvärr var det inte smuts, utan någon idiot som gått med nyckel på bildörren. Det kostar att ha sin parkering närmast gångvägen tydligen. Borde man inte ha rabatt? Eller finns det något larmsystem som genererar 12000 Volt genom chassit?

Det är tisdag. En Jois-tisdag innebär att man nattar barnen, när som helst nu, och sedan ser man en riktigt bra film och äter en påse ostbågar. Eftersom jag festade på McD idag känner jag att det kan vänta med bågarna. Vad jag ska se vet jag inte riktigt än. Jag har några klassiker i byrålådan och några riktigt heta rullar i min mediaspelare. Jag tror jag låter stundens ingivelse avgöra.

Häromveckan kom jag över ett par rariteter på DVD. Jag tänkte att herr Valier kunde få låna dem och köra på nån kyrklig aktivitet senare för att skrämma skiten ur Sollentuna. Det är Lefter Behind I och II. Det ska bli spännande att se vad 2:an handlar om. Riktigt usel kristenprogaganda i sin värsta form är det, förtäckt till en riktigt kalkonrysare. Det är på gränsen till världskrig i världen (igen) och vi följer några människor som anar att det är nåt lurt på gång. Så plötsligt försvinner halva jordens befolkning. Fast de lämnar kläderna kvar, så jag antar att de är nakna i himeln då. Kvar blir då en skara okristna skamsna hundar som får lov att göra bot och bättring för att få återförenas med sina nära och kära. Jag tror jag måste se tvåan i sällskap med minst en flaska vin för att härda ut. Det tror jag Jesus också skulle gjort.

Idag tänkte jag först bara sola mig i glansen och lapa i mig Herr Valiers smörbytta.
Vid närmare eftertanke tror jag att jag gör just det.

April har gett oss flera roliga historier. Här kommer den senaste. Margaretha Winberg ska bli ny ordförande för Svenska spel. Hon var kvinnan som i många år gav feminism ett så dåligt rykte i Sverige att det räckte med att Schyman stack in näsan för att den skulle tokdö.

Här berättar hon fint om hur hon minsann har erfarenhet av gambling.

"Jag reste med Miljö- och jordbruksutskottet och på kvällen besökte vi kasinot i Las Vegas. Jag vann sex dollar och det var på den tiden när dollarn stod högt i kurs, säger Margaretha Winberg."

Det jag tycker bäst om är ändå "besökte vi kasinot i Las Vegas." Om jag inte visste att kvinnan är stockdum skulle jag tvivla på att hon hade varit i Vegas alls. Vegas ÄR hundratolv kasinon, vart och ett utformat på sitt eget överdådiga sätt. Ska man skryta om sitt spelande i Vegas ska man säga vi var på Bellagio och jag vann kanske 6000 eller nåt. Vill man framstå som en idiot säger man "jag var på kasinot i Las Vegas." Oavsett the fucking kurs Maggan.

I juli i fjol kom Margaretha Winberg tillbaka till Sverige efter flera år som ambassadör i Brasilien. Fram till nyåret arbetade hon för UD. Det senaste året har hon skrivit på sina memoarer. I maj tror hon att boken ska vara klar.

Margaretha Winberg sa nåt väldigt dumt om män och dessflrinnan hade hon med näbbar och klor försvarat att kvinnokamparna i ROKS kidnappat barn. Göran Persson förstod att det här funkar inte. Så som sossar gör när de vill bli av med någon snett till vänster skickar man dem på nån trist ambasstjänstgöring. Att skicka Maggan till Rio var dock som att skicka Dr Alban till sydafrika. Det första och sista man hörde av henne var hur hon chockades av att kvinnorna i Rio klädde sig kvinnligt.

Och därmed bli det nya spelregler för spelandet:
Margaretha Winberg vill att Svenska spel ska ta ett större ansvar för spelmissbruket.
"- Mitt uppdrag är att flytta fokus från det kommersiella till socialt ansvarstagande, säger Margaretha Winberg."

Det låter lite som när systembolaget gjorde reklam för att "spola kröken". Så vad kan vi förvänta oss? Gratis trisslotter utan vinst? Eller vinst varje gång, alla får lika mycket? Ja, det finns mycket orättvisor att grotta ner sig i spelvärlden. Slumpen är förmodligen en man.

Klicka här får ni se själva.

Ni som med spänning följt mina kärleksbestyr som ung i spalten här intill, har kanske anat att mitt liv är kantat av musik. Eller har varit. För säg en fem sex år sedan köpte jag säkert fyra fem CD-skivor i månaden. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man kunde betala 250 spänn för en DVD-film. Särskilt inte om det var en ordinär dussinfilm. Men mer om det senare.

En av mina allra bästa vänner, vi kan kalla honom J, eller skitsamma, det är Johny. Han berättade hur han häromveckan blev uppringd av Mr Music club. Vi som var med på 80-talet minns kanske hur det kom en liten uppstickar vid sidan av jätten Absolute, men i form av musikkassetter. Försäljaren frågade Johny om han var intresserad av en gratis CD (eller hur) och i så fall vilken musik han gillade. "Jag gillar Indie", svarade J sanningsenligt. "Jaha, fast det har vi inte", sa killen i telefon. "Men vi har en bland-CD med både Country och Western, kan det va nåt?" (Vi som sett Blues Brothers mer än tio ggr kan scenen där de ska ha sin första spelning och när de frågar ägaren av klubben vilken musik de vanligtvis spelar där svarar han "We play both kinds. Country AND Western.") Så kan det gå.

På TV drar man nu en reklamfilm för tror jag Absoulte 57, eller nåt i den stilen. Med halva melodifestivalfältet som dragplåster. Jag är ändå förvånad, 57 plattor på säg 25 år är inget bra snitt. Jag tror jag äger en eller två Absoulte på vinyl. En är med Freda och Vindarna, fast jag tror det är syrrans. Den andra är med killen från Eurythmics, direkt efter att den vedervärdiga gruppen splittrades. Han gör nån sliskig låt med en kvinnlig saxofonist, som jag då tyckte var väldigt sensuell. Det tycker jag inte nu.

Jag hade en egen blandband-serie (med specifika undantag för föremålen för min för stunden pulserande kärlek). Hits by Jois, hette de. Och jag kom nog upp i en 30 kassetter innan jag upptäckte CD-brännaren. Jag var rätt bra på det där har jag fått höra av vänner och bekanta. Hur går man tillväga för det perfekta blandbandet?
Först och främst ska ni hyra eller köpa filmen High Fidelity. Det finns nämligen ingen genväg till det perfekta ljudet.

A) Rytm. Rytmen i ett blandband är extremt känslig. Det gäller att hitta balansen där man t ex har två tre, kanske fyra låtar i halvtempo. Som passar ihop. Sedan måste man bestämma sig för vilken....

B) Mood. ,,,stämning man vill förmedla. Ska vi upp eller ner i tempo? Är det en tjej som ska lyssna hemma i hörlurar eller är vi på ett party? Vilket leder oss till C.

C) Låtpopularitet. Det är förmodligen egalt hur gammal låten är, men nostalgi ska absolut inte underskattas. Men det handlar om vad du själv vill ge. Är det en samliing med fokus på ny fräsh musik, uppskattas ett brejk av en gamma goding då och då. Ska det vara till en fest kan man gödsla lite mer med nostalgi. Men akta dig för att bli en bakåtsträvare. Sånt gillar inte D.

D) Publiken. Det fina med blandband är att just du vill dela din musiksmak med en medmänniska, eller fler. Din ambition är DU, för ett blandband är en ren egohandling som lyfter fram DIG och dina känslor. Till skillnad från att vara dj på en 40-årsfest (som jag också varit) ska du passa dig för att flörta med mottagen med motbjudande nostalgi. (Läs Uggla, Ledin och ABBA). Vad är det egentligen för mening med att göra din blandning och spela ABBA. ABBAs låtar hörs överallt hela tiden och oavsett vad man tycker om dem är det könlös musik. Du vill ju överraska. Vill du ha med ABBA på ett blandband kan du lika gärna köpa Absolute och ge bort.

E) Kvalitet. Det finns två slags musiksorter. Det finns konstmusik och sen finns det underhållning. Underhållning är Charlotte Perelli och Lena PH. Undvik sånt, för du är ute efter att beröra och inte underhålla. Konst är sådant som berör. Sedan kan man bli berörd av såväl Clash som David Sylvian. Men kör du på trovärdighet vinner du i längden på låtar som är okända/bortglömda, men som förmedlar något.

F) Förmedlingen. Ja, vad vill vi? Kärlek? Sex? En kul kväll? Det väsentliga här är återigen balansen mellan budskap och igenkänning. Visst, vi kanske ska ha en liten självmordssittning med ett par flaskor bulgariskt rödvin och ett rakbland och se vam som kan ta livet av sig först? I så fall ligger pendeln mellan Cure och Nine Inch Nails, men med ett skönt brejk av en deppig kärlekssång av typ Supremes.
Ska jag visa dig kärlek? Ja, varför inte gå från Cohen till Stones utan att glömma någon one hit wonder för att pigga upp. Och för att inte var för övertydlig....

G) Balansen. Man kunda t ex välja att spela in en glad och en ledsen sida. Men det är skitsamma nu, för en CD har bara en sida. Så efter max 4 upptempo kommer en ballad. Har du 4 ballader har du gjort fel är suicidal.

H) Spela aldrig in mer än max 2 låtar av samma artist. Och det i undantagsfall. Det är bara slöseri med utrymme. 1 låt per artist bör räcka, om du inte vill pusha för någon favorit.

I) Var inte för obskyr. Det är skitkul för dig och Andres Lokko att ni diggar Shaman Elliot och hans elektriska näsflöjt. Men här gäller samma regler som för religion. Pracka aldrig på någon något de inte vill ha. Lär dig dina begränsningar.

J) Var inte för övertydlig. Vill du ligga? Vem vill inte det? Men 90 minuter av låtar med stön gör ingen lycklig. Gör ett stönband och ha hemma till dess det är dags. Blanbandspresenten kan i bästa fall vara ett förspel.

K) Ja lite.

L) Lyssna om och om igen. Sorteringen är viktig. Har du börjat med en lugn låt kanske tempot ska vara lugn, uptempo, snabb, uptempo, lugn. Eller tvärtom. Man bygger ett klimax helt enkelt.

För ett par tre år sen köpte jag en sk platt-TV för dyra pengar. Först måste jag säga att jag vart besviken. Bilden såg inte alls ut som hos butikerna. Jag trodde mig vara lurad. Men tittade jag på en DVD var det i alla fall ok. Nu var ju min TV en sk full-HD, vilket jag särskilt hade spanat in. Men det var inte förrän jag flyttat och fick en sk digitalbox jag förstod vidden jag hade skapat. Samtidigt blev jag tvungen att köpa en HD-DVD spelare. Och nu förstod jag livet igen. Sedan dess har jag knappt köpt en CD-skiva. Nu köper jag film. Och njuter. Skibolagen kan fortsätta ösa ur sig Linda  Benzin-skivor på Statoil. Vad är det? Jag kan köpa en film med Jack Nicholson billigare. Det är konst. Ahh. Nån gång om tio tjugo år ska jag släppa min första filmblandning...

http://www.youtube.com/watch?v=3eZBevXohCI

Fick en inbjudan till innebanyträning i måndags. Jag var hur peppad som helst och tackade ja till torsdagens träning. Rätt vad det var var det fredag och jag kom på att just det, igår var det visst torsdag. Tror jag börjar få Alzheimers.

Min grannfarbror och tillika trädgårdsmentor, har börjat åldras. När vi flyttade in här i Bajshamra hade han den finaste trädgården (de bor på botten) av alla och gubben var jämt ute och beskar sina Horatius Rhododendrus. Att jämföra honom med tanterna i bostadsföreningens trädgårdsgrupp är lite som att jämföra Frank Sinatra med en trubadur på finlandsfärjan. Alltså, trubaduren gör sitt jobb och så, men min grannman lever trädgård.

Efter att förra sommaren knäckt mina kära grannar med kvarterets tätaste balkongdjungel (Jag är i sammanhanget möjligen Dean Martin. Lite slarvig och lite chansartad men med nedärvda mörgröna fingrar som förlåter det mesta.) fick vi kontakt. Eller om det berodde på att lill-Adams charmat hans fru? I vilket fall gav han mig en del praktiska råd när man har balkongträdgård. Han såg mig och vi hade psychic connection. När jag såg honom häromdagen slog det mig att jag inte sett honom på ett tag, på hela vintern faktiskt. Och nu hade han käpp. Så jag frågade lite dumhurtigt, Tjenare, har du börjat med vandringsstav nu? Och han svarar: Ja, jag äter medecin mot cancer och det slår ut lite av balansen. Vad säger man då? Oj, hoppas det blir bra? Ibland känner man sig så korkad.

Men det är vår på lut så idag blir det kanske en tur till Ulriksdals slottsträdgård. Det är en oas och pärla för oss som gillar blommor och fika. Det var under min tid som pappaledig jag lärde mig hemligheten. Vill man veta hur man får en bra dag med en baby, ja då tar man rygg på pensionärerna. Sagt och gjort. Man tar sin lilla och en barnvagn och hänger på några målmedvetna pensjisar. OBS! Ta inte rygg på de med vandringsstavar. De försöker bara förlänga sin ålderdom genom stress. Nej, häng på de som går till synes utan mål, men med lugna bestämda kliv. Rätt vad det är gör de en abrovinkel och klipper en grind nånstans och vips, så är man inne typ i Bergianska trädgården. Där kan man fika riktigt bra. Och handla lite kul växter. Länge trodde jag Weibulls som ligger intill var the shit. Men det har visat sig vara ett lite finare IKEA bara. Att jobba med växter är som att laga mat. Ska det bli gott måste man ha bra grejor. Råvaror är A och O. I det här fallet plantor och lökar. Visst kan man ta en tagets på Ica och sätta om, men den pallar inte länge. Ulriksdals slottsträdgård är växternas NK. Lite dyrar, lite bättre och lite glassigare fika. Här finns inga halvfabrikat utan alla plantor har de drivit upp själva.

Vad heter det om man har gröna fingrar när det handlar om vin? Röd näsa? Min svåger har nog det. Australien, som han kommer ifrån, är en rätt stor kontinent. Det är lätt att glömma att vi faktiskt snackar världsdel här. Och med det vädret är det inte konstigt att de får fram fantastika viner. M vet hur man tar hit dem, det är hans jobb. Mitt jobb är att provsmaka och gilla det. Visste ni att man kan premunerera på vin? Klicka här så kan ni göra det. Eller klicka här, om ni bara vill köpa riktigt bra vin till reapriser.

Om ni kom hit från min gode vän Valiers blogg har ni redan läst hans upplevelser av Uppsala. Om inte kan ni göra bakläxan här.

Sievert Öholm som fotograf? Hm, här finns en konspiratorisk potatis begravd minsann. Var nte hans polare Mahararadjasin som klippte kvitton från Uppsala?

I Uppsala finns Livets ord. Inte så långt från Uppsala ligger Knutby.

Straxt norr om Uppsala ligger Tierp. Därifrån kommer George-sidan av min släkt. Mest känd är Josef Lindell (Gamm-Georges bror) som vid 80+ nånting klippte en hundratolttaggare och slog nåt slags världsrekord i älgjakt.

Josef far ligger också bakom begreppet Tierpsgången. Ty när gamm-Josef var ung blev han förtjust i en kvinna från grannsocknen. När han kände sig stadd vid kassa köpte han sonika ett fång blommor och en chokladkartong och började gå mot typ Björkelunda, eller vad byhålan där nu hette. På den här tiden var det dock inte så populärt att sno brudar från grannsocknen. Det fanns kanske inte tillräckligt många att dela på?

Nu är ju min släkt kända för att i generationer vara inte bara storväxta utan även hrm host host, vackra? Vilket också kan ha funnits med i hotbilden. However, halvvägs på väg hade ett gäng huliganer från Björkelunda lagt sig på lurpass. (Björklundas svar på Firman) När gamm-Josef kom skulle de övermanna honom, men han tog sin vandringsstav och klippte hela högen. Några blåmärken och timmar senare kunde han lätt ragga upp bruden som gjorde mig möjlig småningom. Tack för det gamm-Josef.

Idag är det tradition att när en Tierpare gifter sig måste han på sin svensexa låtsasslåss mot sina kompisar i det som kallas för Tierpsgången.

Straxt söder om Tierp ligger något SMHI kallar för en snögräns. Det är finurligt ordnat av moder Natur att det finns zoner på kartan där man tydligt kan mäta att här börjar det minsann snöa tidigare och töa senare än ja, säg mellan Uppsala och Södertälje. Varför berättar jag detta? Jo, för det innebär att Tierp är Norrland och vad som nu finns söder om Södertälje, är Skåne. Vi andra är mellansverige.

Jag var femton år och väldigt förtjust i herr Valiers fru (Fast de var inte gifta då, så det var nog helt i sin ordning) då jag fick mitt första sommarjobb. Det var på Ica i Arlanda. Ty detta utspelar sig vid en tid då Arlanda bara var en flygplats och vad övrigt var var åker. Min första dag gick åt till att bekanta mig med butiken, som man skulle kunna likna vid någon form av Mini-Maxi? Taftologin funkar faktiskt. Det var första gången jag sett ett Ica där man inte bara sålde mat, här fanns även gräsklippare, gummistövlar, spadar och tillbehör till traktorer. Ville man kunde man förmodligen köpa sig en gris också, i alla fall innan den maldes till fläskfärs.
Arlanda ligger söder om Uppsala. Uppsala är alltså inte Norrland, men väl landet.

För min första lön gick jag åstad och köpte mig en hifi-anläggning. Med denna kunde jag sen sätta igång och spela in blandband till Valiers fruga (ty vid den här tiden fanns det vare sig CD eller MP3). Det gick bevisligen inte så bra. Förmodligen hade det varit lättare att bara fråga chans, men ni vet hur det är att vara femton. Andra femtonåringar typ cyklade förbi tjejens hus hundra gånger utan att hålla händerna på styret... Men vem vet, det hade kunnat bli spännande att möta herr Vailer i en Tierpsgång...

Filmveckan fortsätter. Idag har jag varit statist för ett möbelföretags reklamfilm. Dessvärre är jag belagd med tystnadsplikt så jag kan inte berätta så mycket. Men jag agerade fotbollssupporter. Så idrottsveckan fortstätter också. Det var rätt långtråkigt faktiskt, men är man filmnörd så är man och det var kul att se alla de dyraste grejorna från Ljud och bildmedia in action.

Man kan tycka vad man vill om fotboll och läktarvåld. Det är ändå omöjligt att försvara. Lika omöjligt som det är för mig att försöka förklara varför jag gillar hiphop. "Fuck ya r8t back nigga mfuckn benjamins 4 my bitch who and I go." Gillade kanske. Ibland är det så. Det rycker tag i en och man dras med och älskar den där låten utan att tänka på vad de sjunger. Man lurar sig att tro att det är "på skoj". Ibland är det så, men oftast inte. För det mesta är det bara några fattiga outbildade människor som över en natt fått ett par millar och uppmärksamhet för ett halvår.
Jag skulle aldrig komma på tanken att kasta saker på en medmänniska hur felaktigt domslut än kan vara. Men jag kan förstå att det finns yngre killar som tror det är coolt. Förr var det roligare. När Djurgården kom till Råsunda och kallades för Skansen och publiken kastade bananer på dem. Sen var det någon journalist som kom på att gårdarna hade en färgad spelare och kanske kände sig kränkt, så var det slut på det roliga. Ingen tänkte dock på att halva AIK var afrikaner på den tiden, men vi är ju svarta ändå...
Det finns som sagt fyra väderstreck även på Råsunda och beroende på var man satt kunde man förmodligen bilda sig olika uppfattningar om samma händelse. Eder utsände på plats rapporterar från Norra stå. AIK hade för första gången under andra halvlek börjat pressa tillbaka bajen lite. Under en av hörnorna syns det tydligt ändå från över hela plan hur det haglar in småsaker på hörnläggaren. AIK ligger dock under och såna bagateller är praxis vid större matcher.
Under såväl första som andra halvlek fyrar bajrarna av nån slags bomb som torde ha försett halva södra läktaren med nåon form av tinnitus (finns det fler sorter?). Ingen åtgärd.
Nu hör det till saken att bajen hade "hemmaplan" och därmed är ansvariga för läktarsäkerheten.
Bajen har dominerat andra halvlek och så kommer en långboll mot den där Chanko. Han försöker ta sig förbi Arnefjord i AIK och de hamnar i en lång löpduell. Chanko har sin högerarm i ett stadigt grepp om Arnefjords tröja och över dennes bröstkorg. Arnefjord har sin vänsteram fri men försöker pressa tillbaka Chankos arm samtidigt som bägge springer i sprinterfart mot AIKs mål. Några meter utanför straffområdet rycker Arnefjord tillbaka sin arm varför Chanko seglar ner på marken. Frispark. Visst, men i ärlighetens namn skulle det blåsts för länge sen efttersom man inte kan anse att Chanko hade fördel av bollen. Chanko själv kliver fram och slår en läcker boll helt otagbart i mål. De mindre bemedlade äggen på Norra stå blir arga på Chanko. Vi andra var arga på domaren. Men det är som det är. AIK försöker driva på och får en ny hörna. Ännu en bomb briserar hos bajarna. Ingen åtgärd av väktare. Ännu fler saker kastas på AIK:aren. Ingen åtgärd av domaren. Det blev inget av anfallet. Här följer en period av vad som måste anses som ett av de fegaste i modern allsvensk tid. Bajen gör ett byte. Som tar fem minuter. Bajen ska göra inkast, som tar fem minuter. Så fort en AIK:are är närmare än fem meter kastar sig bajrare överallt hursomhelst och ligger kvar och grinar tills bårbärarna kommer in. Där grisade man till sig en kvart. Sen kom då Chankos hörna. Han hade ju slagit hörnor förut och fått saker på sig, men den här gången sprang han bort till domaren och grinade och domaren valde att bryta matchen.
Det hade nog inte Chanko räknat med. Bajen hade pressen och AIK såg uppgivna ut, så hade han bara slagit hörnan utan att tjura hade säkert bajen vunnit matchen. Nu blev det inte så.

Och nu vill jag bara säga att jag tycker det är vidrigt med våld och skit på läktarna. Men man måste vara konsekvent.