Chaz
http://www.youtube.com/watch?v=AmAkicap2_4&feature=related

Min gamle polare Robban hävdar, såsom varande någon slags reklamräv, att svenska språket inte gäller i reklamen. Själv tycker jag nog att det bara finns dålig och bra reklam. Och den dåliga blir inte bättre med ett dåligt språk. I veckor har jag nu dagligen terroriserats av en kampanj som vill ta mig till Åland i sommar. "Som sommaren var förr!" lyder den käcka devisen. Som varande någon slags språkpolis undrar jag naturligtvis exakt vilken sommar det är de vill ta mig tillbaka till? Och i så fall varför? I illustrationen till den här kampanjen kan man se en liten flicka i somrig klänning och huckle som har benen fulla av spring i kohagen. Jag får väl anta att det inte är en gammal sommar de har på Åland eftersom bilden är i färg. Sedan kan man fundera på vad som väntar en på Åland, har de restauranger? Finns där TV? Gäller Euro, eller måste man handla med bytesvaror? Frågorna hopar sig. (För oss som redan varit där kan jag med facit i hand säga att deras somrar ligger ungefär 15 år efter oss. Däremot har de bara svartvit TV med en kanal.)

schlagerplast halleluja! Enbart för er skull, kära slöläsare, hade jag TV:n på i lördags. Själva sysslade vi med annat, så vi slötittade bara på några anskrämliga bidrag till årets talangslakt. Däremot var det en uppenbarelse att se dansbandskossan Charlottes ben på storbild. Lika smakfull som, får vi gissa, konstverken i Christer Petterssons sovrum, ser hon ut som något en påtänd Doktor Mengele gjort kirurgi på medelst en rostig morakniv. Lika själsdöd var låten. Som hon framförde med gigantisk pastellfärgad dildo vid munnen.

Som av en slump hade jag samma dag läst en artikel i en musiktidning om hur man gjorde sången "Heroes". Det var ungefär som att läsa ett recept på psykofarmaka utskrivet av en bakfull läkare. Här tog man en hårdrocksgitarr på ett spår för att få lite fläsk. Här tog man en akustisk gitarr på ett annat spår för att få lite salt. här tog man och klippte in 453 handklapp, som inte hörs, men som skapar lite gospelambience. Här tog man, i all evighet, amen. Och slutresultatet blev en stycke plastmelodi som innehåller alla kockars soppa. Samt en totalt obegriplig text skriven av den där lilla knubbiga operaschlagerbögen som alltid åker ur, på 15 minuter i en taxi till arlanda. Och det skryter producenten om? Själv skulle jag förmodligen skriva en nobelprisnominerad dikt på 15 minuter, men det är ju jag. Jag har talang för sånt.

Det absolut roligaste är käftsmällen åt alla så kallade journalister, som plötsligt kastar allt vad trovärdighet och prestige heter, och år efter år hajpar de svenska bidragen. Vi kan vinna, minns ABBA. För många år sen bloggade jag om att melodifestivalen enbart var en svensk företeelse och att alla finaler utomlands var riggade. Det tror jag fortfarande. Kan vi inte slå ihop den här festivalen med Pridegalan på en gång och sända det på TV400 eller så? Herregud, vinnaren hade med en konståkare på scen.

Appropå smakfull reklam, TV4 och mig själv. Nu kan ni se mig som fotbollssupporter för Europamöbler på TV4. Den blev väl.... ok, rent tekniskt alltså. Hur den säljer soffor återstår väl att se. Salve/Jois

Kära slöläsare. Ibland får jag för mig att ni kommer hit för att läsa vad jag sysslar med om dagarna, och möts av en besvikelse då ni hela tiden får min åsiktsmaskin i nyllet i stället.

Låt mig förgylla er torsdag i så fall. Fritt ur minnet. Nån lördag sen, var och lyssnade på mina vänner i BRONK som hade relajspartaj på Fashing. De spelar allt från jazz till pop utan att någon sjunger. Det är ibland kanon, ibland inte. (Utan sång alltså) En del av låtarna påminner inte så lite om det jag, Sven och Nypan gjorde med Luna Li på 80-talet. Allting går igen. BRONK kan man lyssna på här. Just det, jag filmade giget och nu ligger en av låtarna uppe som man kan titta på här.

Jag jobbar och jag klipper jazz. Har en totalt genant försenad konsert jag sitter och klipper så fort jag får en stund över. Det får jag ibland, trots allt. Men tack och lov för min nya MAC, den skulle jag jobbat med från början så jag slapp göra om allt från början igen.

Den gamle estradören Niklas Strömstedt är en härlig man. Jag har faktiskt hälsat på honom vid nåt tillfälle. Jo just, det var när just Sven från BRONK spelade med Eva Attling och hennes brottarhit Två av oss. Vi snackar alltså stenålder här. I vilket fall läser Niklas i tidningen att han är nyförlovad. Eftersom han inte är det ringer han upp Se & Hör och... ni kan läsa själva här. Jag trodde i min enfald att personalen på såna där skvallertidningar var cyniska, beräknanade och kallhamrade vinstmaskiner i kritstreckrandigt. Vad förvånad jag blev när det visade sig att de bara är totalt dumma i huvudet. (Ja du förstår, jag har ju cancer, måste vara det här milleniets bästa bortförklaring.)

Jag har även ägnat en väsentlig del av min dagtid till att valla min ettåring, medan storebror är på dagis. Vi ar på grund av omständigheter i vår familj, den uppdelningen, när vi inte har barnflicka, och hon var sjuk ett tag. Alltså får Linda sova med Simon och vakna med honom. Jag vaknar inte före 07 och knappt då. Så är det bara. Vilket synkar utmärkt med Adams tider. Vilket gör att Linda får sova när Simon åkt till dagis och då vallar jag Adam. Och sen byter vi skift.

Det är fascinerande att se hur barn verkligen knappt tänker. De ser en dörr och då kanske man kan gå in eller ut genom den. De ser en gata och börjar gå. Tills de ser en hund som de måste titta och peka på, tills den är utom synhåll. Då får de syn på en parkerad bil de tror är vår och ska in i den. Och det där pågår tills de ska bajsa eller äta. Men när han plötsligt vänder sig om, tittar på mig och säger, Dä e pappa, då smälter hjärtat en smula. Men en helt vanlig tur till Ica utan barn tar ca 15 minuter från dörr till dörr, inklusive shoppingen, exklusive kötid. Med Adam tar det lätt 45 minuter.

I söndags var jag radiopratare. På låtsas. Vi har ju gjort en kortfilm, vars trailer du kan se genom att klicka här. i vilket fall finns det en scen där David kör pappas nya Audi och, det var från början tänkt att han skulle lyssna på BRONK i bilradion (Det ÄR en så liten värld, eller hur?), men regissör Filip kom på att det vore bättre om han lyssnade på väderleksrapporten, eftersom man då får reda på var han är och varför det regnar i en del scener och inte i andra... smart drag måste jag säga. Och då fick jag bli meterolog för en dag. "Lokala skurar kan förekomma", hur ofta har man inte drömt om att få säga det.

Ser sedan i rask takt hur AIK åker ur svenska cupen, samtidigt som jag paralelltittar på hur Zlatan ensam vinner italienska ligan. Det sved ordentligt i mitt AIK-hjärta när man jämförde spelet i Italien mot spelet AIK-Landskrona... och så rullar det på. Tills igår då David, mannen som i vår film kör min fars Audi men annars jobbar på Olearys, fixade in mig och regissör Filip till CL-finalen. Hur goda hamburgare man än kan få hos Olearys, kan de aldrig vägas mot att i 45 minuter få stå bakom ett Chelseafetto som luktar bajs. Och när Chelsea sedan kvitterar i första halvleks slutminut är vårt hörn av planeten ett dansande inferno. Både Filip och jag är normalt Arsenalfans, så vi hade ju bestämt oss för att hålla på United av moraliska skäl. Det slutade med att vi drog hem till Fille och såg andra halvlek från soffan istället. Det var skönt och vilken rysare det blev. Och nu ska jag jobba.

Hej svejs var det länge sen man sa. /Jois

Det är lite mycket nu... som drängen sa. Jag har inte lagt ner, bara haft dåligt med tid.

Vi börjar med att skicka en tanke till vår etiopiske filmscannares fru, som råkade ut för ett jävla rattfyllo igår. Hon hade dessutom två barn i bilen. BIlen blev mos men familjen klarade sig mirakulöst med några frakturer. Fyllot körde mot rött och mosade ytterligare en familjebil, som även de klarade sig bra. Fyllot kan nu hittas på vilken bar som helst i väntan på rättegång och tre månader med fotboja. Tänk på det nästa gång ni är frestade att ta bilen efter "bara" ett par öl. Det kanske inte slutar lika "lyckligt" den gången.

Av någon anledning finns det väldigt många människor som inte nöjer sig med att vara ointresserade av idrott. Av någon anledning måste de här människorna "hata" idrott i allmänhet och idrottsälskare i synnerhet. Jag tror de på något sätt anser att just deras "konst" är finare än finnkampen. Det här är intressant.

Under min uppväxt fick jag ofta höra av de som nöjde sig med att vara idrottsointresserade att det var för mycket sport på TV. (Lägg märke till att sport kan användas som ett nedsättande uttryck istället för det lite finare idrott, som ju doftar lite mer världsrekord och guld.) Jag kan i och för sig förstå att det här fanns en grogrund för hatet. Säg att du har följt Svensson, Svensson varje söndag i två år, så kommer en förbenad hockeyfinal som leder till förlängning, som i sin tur leder till att man flyttar om i tablåerna och lyfter ut Svensson. Det har hänt mig med. Plötsligt blir det någon slags förskjutning på grund av dåligt väder i hästhoppningen, och vips så har de flyttat bort den där filmen man speciellt poppat popcorn inför. Men det brukar gå över rätt snabbt, för som tur är finns det andra saker jag kan fylla mitt liv med.

Man går på en fest där man inte känner så många. Man hamnar lite i utkanten av ett samtal vid ett bord. Man hör en människa vräka ur sig "Såna där jävla fotbollsidioter. Va, vad är det för ett liv. Tjäna en milon i veckan på att springa efter en läderbit. Väx upp och skaffa er ett jobb." Och så småningom sitter man med den här personen och han berättar om sitt jobb som han inte utan stolthet presenterar allra ödmjukast går ut på att spekulera mina pensionspengar på att rätt företag tjänar mest pengar just den här veckan. En helt vanlig tipsexpert alltså. Makes you wonder.

Just det där att idrottsmän är idioter som springer efter plastbitar/läderbollar eller vad det nu kan vara, är en rätt vanlig uppfattning hos oinvigda. Som om Stefan Holms tio sekunders ansats följt av två sekunder där han upphäver tyngdlagen vore en sämre prestation än en världsberömd balettdansös likadana prestation. Med den skillnaden att hon/han inte behöver hoppa högst, utan bara högt, och samtidigt beskriva en känsla. Den känslan beskriver även Holm, med den skillnaden att han beskriver sin egen känsla, alltså inte tolkar någon annans, som ju dansaren gör. Viket faktiskt torde vara mer värt i en kulturellt betingad värld, i normala fall.

Att kunna hantera en fotboll som Maradona, Zlatan eller Pelé anses av många vara rena cirkuskonster. Barnsligt. Men i nästa vecka kommer det kanske en rysk cirkus till stan, och då sitter kultureliten på första parkett, för då är cirkus fint.

I lördags var jag till Kulturhuset. Det kom ett tips från familjen om att deras nya barnrum skulle vara så fantastiskt. Jag tog med Adam dit och efter att ha cirklat i en halvtimme för att hitta parkeringsplats (450 kronor i böter) möttes vi av en 30 minuters kö. Med barn. Små barn. Ni som har erfarenhet av små barn vet hur svårt det kan vara att hålla dessa på plats utan strypkoppel i 30 minuter. Samtidigt stod det en ilsken rumänsk kulturkärring med barnbarn bakom mig. I tid och otid gapade hon år dörrvakterna (hon blev kanske påmind om köerna under Ciaocescos era?). Jodå, ni läste rätt. Dörrvakter. Ty här ska det skolas till Spy bar i tid. Bakom rumänskan stod en känd jazzmusiker och försökte skoja med vakterna. Alltså vågade jag inte ta ett steg utanför kön, med mindre risk än att förlora den till en driftig rumänska. Och jodå, precis som på Spy bar nickar dörrvakterna glatt igenkännande och släpper förbi "stammisar". Amazing.

Vad förväntar man sig av en "barnavdelning"? Bollhav? Kuddrum? Studsmattor? Barnavdelningen är i stort sett ett gigantiskt barnbibliotek. Det enda som gladde min son, förutom möjligheten att bara kunna springa runt på stora ytor, var en slags minihus med små labyrinter att krypa runt i. Sedan var det designade mysrum med väl valda barn och ungdomsböcker att läsa i. Och det var det. Det var tätt med skådespelare och artister och deras barn. Och man kunde se att deras barn kom med ballonger med logotypen "Operan" på. Tänk hur det måste ha känts för den stackars förälder vars unge var den enda med logotypen MacDonalds... Det var då, när jag skulle klä på min son och gå hem samtidigt som jag knöt barnskor tätt intill Micke Nykvist, som gjorde samma sak med sin son, jag tog fram min nyckelknippa med ett svartgult halsband med logotypen "Black Army" och drog över Adams huvud (för han älskar mina nycklar mer än han älskar mig tror jag). Jag kände att jag hade demonstrerat min kutlurella värdegrund och att känslan av att stå på Råsunda och skricka "MÅååål" är minst lika fin som när Micke Nykvist står på vita duken och skriker "Neeeeej".

Tack och hej, leverpastej. Jois

Idag är det Soul, skrev jag lite new age-aktigt förra veckan. Det refererade till en sketch med min gamle idol Kalle Sändare. Han dog i går. R.I.P. Kalle. Det är en sak att bli uppringd av en hipp och slängd Henrik Schyffert, en helt annan sak när busringaren Kalle hörde av sig. I det här fallet har Kalle satt in en annon i en dagstidning och söker en trollkarlsassistent. Han kallar sig Mr Magoo eller nåt liknande. Och så ringer det en Sven Banan och söker tjänsten. Det geniala är ju att Kalle inte busringer, han får människor att självmant ringa. Och de vet inte vad som drabbar dem. "Kan du säga så här; Idagg er dett zoooul? SB: I da e re sol. K: Nej, nej, du måste ha den här brytningen: Idagg er dett zoooooooooool! SB: I da e re soool. K: Micke micke bra, en gång till.

Detta är det första någon läst av mig, författat med hjälp av en Macintoshdator. Det har varit många år av förnekelse, projektioner och skuld. Avund. svartsjuka och hat. Hur kunde de där fräcka människorna inbilla sig att deras automatlådor på allvar skulle kunna konkurrera med en racerbil för halva priset? Jaha, nu sitter man alltså där. Man trycker på startknappen och den startar. Alltså, den är klar att köra. Jag startar webbläsaren och jag är ute på nätet. Min gamla PC som är (som Herr Valier uttryckte saken) fjortistrimmad, har i princip samma prestanda men startar på 5 minuter. Den ska jag i sommar bygga om till en streetrejsare med genomskinlig låda och gröna laserslingor i.

Fast, egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till längre. Jag är en tvåbarnspappa som sitter instängd i ett "rum" som rymmer 300 kablar, fyra datorer, ett hundratal dv-band, ett tusen cd-skivor, fem externa hårddiskar, tre vidoekameror, fjorton gamla mobiltelefoner och ett gäng böcker. Jag har Sonys bästa hörlurar och lyssnar på Fools in love av Joe Jackson på Itunes, nedsjunken i min jättesköna skinnfåtölj. Och så har jag mage att bli irriterad på det här tangentbordet. Man får lära sig att man inte är för gammal för att lära sig. Nu är det en tidsfråga innan filmskolan är slut och mitt "rum" blir barnkammare. Hilfe, vart ska jag rymma då? Hur var det nu den där vise kung Salomo sa? "Hellre en ensam vrå på vinden än att dela ett helt hus med en trätgirig kvinna." En kvinna som tar sitt liv med ormbett är ändå vad man får kalla en tjej med skinn på näsan.

Här är en lista på andra saker jag skulle vilja klok över innan jag är riktigt gammal;

Hur ofta ska man egentligen byta sängkläder? Vid normalt slitage så att säga.... och när köper man nytt?

Exakt när är det ok att gå till Ica och köpa tamponger till tjejen?

Varför kommer det sig att kondomer från Apoteket känns just exakt som preventivmedel, medan exakt likadana från Statoil känns mer barmförbjudna?

Varför tror båtägare att de är någon slags havets Hells Angels? Är det för att ingen kan se dem ute till havs och deras undertryckta fantasier får leka fritt?

Varför anses morgonpigga människor vara förmer än nattmänniskor?

Om man är t ex AIK:are och de får en ny tränare och han sparkar hela laget och köper hela Djurgården istället, är man fortfarande AIK:are då? Eller håller man egentligen bara på ett tygmärke i en viss färg?

Snart är det fotbolls-EM (Och då kan du se mig på TV i en reklamfilm för Europamöbler. Jag är en fotbollssupporter som viftar ivrigt med en flagga och ropar hurra när mitt lag gör mål. Och så sitter det en kille i mitten som tagit med sin favortisoffa till matchen.) och borde det inte vara ett internmöte? När ska egentligen EU få vara med i VM?

Om jag köper en ny CD-skiva för 179 kronor, betalar jag då egentligen för plastbiten som innehåller information eller för rätten att få lyssna på sångerna?

Vem är det egentligen som bestämmer vad kvinnor ska ha på sig? När jag skulle åka t-bana häromveckan hade plötsligt ALLA modemedvetna tjejer mellan 13 och 43 på sig apfula shorts med svarta strumpbyxor under. Finns det en galen och elak modeprofessor (Sofi Fahres onda far?) någonstans som skickar ut sublimala meddelanden till alla sovande kvinnor. "I morgon när du vaknar ska du ta på dig de är apfula shortsen som ser ut som du har blöja med ett par svarta strumpbyxor under, som du i fortsättningen ska kalla leggings." och så gör man det. Men varifrån kommer alla de här apfula shortsen? Går tjejer och shoppar dem typ veckor i förväg och tänker "en dag kommer jag att vakna och veta att jag ska ha de här p åmig, då är det dags." Eller finns de bara plötsligt frammanade av en ond kraft i garderoben?

Just när man trodde Dressmanmonstret var på väg ut kommer de, likt en hydra, tillbaks med ännu mer kraft. Arboga, se upp, kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Tack för omtanken /Jois

Idag är det sol!
Sådana dagar vill man inte sitta inne, så jag tog min yngste till Solna Centrum och lunchade på Korvingvar. Det är en delikatessbutik för oss fast food lovers. Korv-Ingvar har t ex Stockholms bästa utbud av läskeblask. Cherry coke. Vad sa ni nu då? Dom har Vanilla Coke och Root Beer också, om man är lagd åt det hållet. De har också bröderna Olsson. Som jag passade på att luncha med. Herrarna var idag iförda matchoveraller med varsin AIK-shoppingvagn. De sa också att jag borde komma hem och uppdatera min film med dem då nyligen investerat i en svartgul brödrost, AIK:s champgagneglas samt, håll i er nu, ett AIK duschdraperi. Jag sa att jag väntar något år till, så de hinner öppna ett AIK museum därhemma.

Jag vet inte hur många gånger jag shoppat i Solna C. Idag investerade jag i en keps. Det står NY på den. Det slog mig när jag letade keps hur få butiker det egentligen finns med herrkläder. I Solna finns Carlings, som ju egentligen riktar sig till tonåringar. Sen finns det ingenting. Ja, möjligen Stadium då. För kvinnor finns det hur mycket som helst.

Det slog mig också att jag aldrig kan lokalisera mig i Solnas centrum. Det är inte så jättestort, men likväl, när jag befinner mig nånstans mitti, är jag vilse. Jag har annars 120 procentigt klockrent lokalsinne. Men det är som min sändare slås ut när jag är därinne. Det är lite läskigt att inte veta vart man ska.

Nu ska jag fixa med min nya fina Mac så att Ikiz äntligen kan få sin efterlängtade jazzvideo. Det är så pinsamt, men den här burken orkar numera bara ordbehandla och blogga. Så fort jag gör nåt lite mer avancerat hänger den sig. Har försökt allt, verkligen. Men nu är jag taggad att börja klippa jazz igen.

Ha en bästa fredag, så ses vi snart. /Jois

PS Sugen på att köpa en rockvideo? Klicka här.

Ni undrar säkert ibland; "Vilka är de där som köper såna där erbjudanden man ser i annonser?" Här är en sån dumskalle. Och, när jag ändå biktar mig, visst, jag har handlat på TV-shop också. Det är pappas fel, han köper allt av alla som frågar. Sån var min uppväxt. Det jag minns starkast var när jag var liten och vi åkte och handlade. På Obs! (Det var dåtidens Ica MegaMaximum) Där fanns alltid en tant eller farbror som stod och delade ut mat och provsmakningar. Pappa köpte alltid. Jag trodde han var en gourmet. Och det är han kanske också, men någon kock är han inte.

För en tid sedan kom ett erbjudande per post om att få premunerera på modetidningen King. 3 nummer för några tior, men inte nog med det. Man fick även en DVD-box med Tarrantinofilmer. Det lät i mina öron som ett erbjudande man inte kunde tacka nej till. Sagt och gjort, nu vet jag allt om hur man håller sig fräsch under armarna och i munnen, samt vilka lågskor som gäller i vår. Däremot var det tur att jag redan sett Pulp Fiction fem gånger, den saknades nämligen. Liksom ett par andra guldkorn. Istället har de slängt in Dusk til Dawn 1-3 samt Modesy Blaise. Hade Tarrantino verkligen gjort den? Nej, det visade sig att han gillade serien Blaise och slängde in en hacka och några goda råd för att filmen skulle bli av. Det var dumt, för både Tarrantino och mig själv. Vidare kunde man se filmen Grand Theft Parson, som handlar om begravningen av countrysångaren Gram Parson. Har Tarrantino verkligen gjort den? Nej, men han får ett stort tack i eftertexterna. Det räckte tydligen för att kvala in i den här samlingen. Nåväl, man fick bra film också, så jag är i alla fall nöjdare än Henrik Schyffert blev. Hur tidningen var? King är som Slitz fast utan tjejer och där reportagen är i stil med, så klär man sig i hatt. Eller, ska man knyta en stor slipsknut före solnedgången eller efter? Rätt så bra faktiskt, om man nu är 30 och fortfarande osäker på såna saker.

Ytterligare en tid senare kommer ett erbjudande om att få premma på tre nummer av tidningen Residence för några tior. Den här gånen kommer de att ge mig ett set frottéhanddukar, av en sådan kvalitet att de fortfarande bara används på hotell i länder där hotellstölder bestraffas med döden. Förmodligen har leverantören av sagda handdukar dött av onaturliga orsaker, för några handdukar har jag inte fått ännu. Residence är en tidning som riktar sig till väldigt rika människor. Väldigt väldigt rika människor. Typ, du sitter uttråkad hemma i Djursholm med en äppelgrogg, trädgårdsmästaren har klippt klart gräsmattan, din betjänt har just packat upp dagens varor i kylen och din kock har redan börjat koka den färska hummern. Då upptäcker du till din förskräckelse att du inte har den senaste CD-spelaren handbyggd av Tuvinge Torstensson, från Wasa Designgrupp a 450.000 kronor. Aldrig har Brahms konsert i F-moll låtit så illa förut. Du skickar genast Jean till stan för att inhandla ett exemplar. Naturligtvis kommer pjäsen att matcha ditt nylagda parkettgolv i högblank svart pianoloack. Men visst, det är skönt att drömma. Och nästa gång man ska köpa en 70 fots motorbåt kan det ju vara bra att veta vilken man ska ha.

För bara ett par veckor senare kom så ännu ett erbjudande (Är det någon som anar en konspiration här?) Nu hade turen kommit till tidskriften Allt om mat. När jag var liten brukade mamma klippa ut recept från tidningar som Året runt och Allers. Det var säkert inget fel på den maten. Men de av mina vänner som hade finast kök och vars morsor (för på den tiden lagade inte män mat hemma) gjorde den bästa maten, hade Allt om mat. Tror till och med att en kille i pluggets farsa var redaktör där. (Jo, han var man förstås). Så för mig är Allt om mat en lite lyxigare mattidning. Och jodå, jag har för länge länge sedan ruttnat på att följa den ack så långsamma stora visarens vandriing på väggen när jag kokar mina ägg, eller vad det nu kan vara. Så det är klart, det lät ju väldigt lockande med en ultrahightechläcker äggklocka och tre nummer av Allt om mat för några tior. Jag haver nu betat av halva tidningens recept och bakat mig en tårta bland annat. Min sambo har lovprisat mitt namn och smort mina fötter med olja efter att ha ätit av min potatissallad. För att inte nämna att jag själv nu lärt mig hur man gör en sån där fluffig liten grön klick man får på maten på vädligt dyra restauranger. Allt om mat får min röst. I helgen ska jag skapa chokladskulpturer.

Igår var en vändpunkt i mitt liv. Jag fick ta emot mitt livs första MacIntosh. Det var väldigt vilken snygg sak det var då. Och bärbar minsann. De inbyggda högtalarna var väl dock ok, även om de inte imponerade. Vilket jag inte hade förväntat mig heller. Så, idag då, får jag det här erbjudandet.
Och hur ska jag kunna motstå det? En skitful surroundhögtalare att ankra fast sin bärbara dator i. Det är ju gjutet.

Och nu en kort sammanfattning av den senaste tidens filmupplevelser.

There will be blood. - Paul Thomas Andersen

Och med den titeln vet man ju vad som ska ske. Det är en lång film. En tickande nervkittlande bomb som kantas av lysande skådespelare och en fascinerande historia. Istället för Guldfeber har Texas drabbats av Oljefeber. Det är någon gång straxt efter Vilda västern, inte så vild längre. Inga indiander. Nu är det mest tjuriga bönder som står i vägen för de giriga oljeletarna. Daniel Day Lewis är fenomenal från det att han första gången får vittring för olja till dess han blir, naturligtvis, fullständigt korrumperad. Men ändå med ett hjärta kvar därinne. 5 Joisar blir det.

No country for old men - Bröderna Coen.

Här har vi samma sensmoral som i förra filmen. En lagom trevlig karl i sina bästa år är ute och tjuvjagar lite. Vi förstår tidigt att det här är en rikit karl som vet hur man laddar en bössa ocn inte är mörkrädd. Mitt ute i ödemarken hittar han så resterna av någon slags maffiauppgörelse. Några bilvrak och ett gäng lik, en kappsäck full med pengar, samt en halvdöd man, som han i sin godhet låter leva vidare efter bästa förmåga. Och det skulle han förstås inte ha gjort.

Den hygglige mannen och hans väska med pengar blir nu jagade land och rike runt av en riktigt otrevlig mördare. Han kunde gått till polisen, lämnat tillbaks pengarna, eller i alla fall beskyddat sin fruga lite bättre, men nej. Pengarna ska han ha nu och då är det bättre att inte vara så gammal visar det sig. 4 - Jois

Funny games - Michael Haneke

Den här filmen handlar om en jättegullig familj som precis installerat sig i sin sommarstuga för säsongen. Det är också en väldigt rik familj, fär deras sommarhus är väl snarare en sommarvilla.
In kommer två brats och knackar på och börjar,,, jaa, vad ska vi säga. Bete sig? De säger konstiga saker och är samtidigt oerhört välvilliga och artiga. Men frun i huset blir illa till mods och ber dem gå, och det var ju dumt av henne. Nu blir bratsen mer otrevliga och knäcker en knäskål på hennes gubbe. Fast de vill egentligen inget särkilt. De vill bara visa lite makt. De hotar den unge pojken i familjen, förgriper sig på frun och misshandlar mannen. Sen slår de vad om att familjen inte kommer att överlev 24 timmar. Funny game? Not! Det här var en riktigt otrevlig historia där sensmoralen bankats ner i strupen redan efter en kvart. Det känns till slut som "Ensam hemma" för vuxna. Och det är ju helt charmlöst.  1 Jois, för de är ändå bra skådisar, det är bara historien som är.... fel. Se Clockwork orange istället för lite riktig Ultra violence.

Sweeney Todd - Tim Burton

Jag vet bara det jag läst. Det är en musikal om en seriemördre i ett kostymdrama. Jag somnade innan första låten klingat ur och väljer därför att inte betygsätta filmen.

Rambo - Sylvester Stallone

På 90-talet köpte Sylvester glasögon i ett försök att se aningens mer intellektuell ut. Det lyckades så bra att han fick ett par lysande roller i bl a Copland. Och karriären såg ut att ta fart igen. Då väljer killen att göra en till film, den här gången om Rocky som pensionär. Och sedan följer han upp det med Rambo, som pensionär. Visserligen en rätt spänstig sådan, men ändå. Vill du se blod? Då har du kommit rätt. Efter 5 minuter har Rambo övertalats av ett gäng missionärer att rädda deras kamrater från nåogon illasinnad gerilla som håller dem fångna. Så då gör han det. 1 timme senare har vi sett 534 kroppar slitas itu i slow motion och Rambo seglar ensam bort i solnedgången. Oj, fölåt, avslöjade jag slutet nu? 1 överkryssad Jois.

Gone baby gone - Ben Affleck

Här är en sån där ovanligt bra thriller. Det är ett barn som försvunnit (känns lite tragiskt kusligt med tanke på vad som hänt i verkligheten). Polisens spår börjar kallna och en släkting hyr in två privatspanare. Mamman är en knarkare och farsan är inte farsan. De bor i ett sunkigt ghetto och ingen vill prata med polisen. Då är det jättebra att Affleck själv är uppvuxen i kvarteren och visar hur en riktig "arbetargrabb" hittar på sin bakgård. De får en massa spår som inte alls leder dit man hade tänkt sig. Lika spännande och oväntad, som tragisk och hemsk. Den här rekommenderar jag. 4 Jois.

Vi ses.

Nu när allas vår Ingmar är borta finns det bara en tronföljare som saknar konkurrens, det är förstås Lars Norén. Även han bor på Gotland. Inte långt från där undertecknad brukar husera. Det är Bermudatriangeln, svärföräldrarna, Lars Norén och Janne Eliasson. Och så ligger Tingstäde Träsk däremellan. Bönderna skvallarar om hur Norén mitt i sommarböljan trampar omkring i sin asketiska japanska swimmingpool i gummistövlar. Den är någon decimeter djup. Kanske tycker han om att höra skvalpet? Nu har han då skrivit sin bloggbok. Och den har jag inte läst. Men väl många andra.

Jag drar mig till minnes en anekdot. (Jag är något av en anekdoternas mästare!) Det var sommaren 1999 tror jag (lätt att dubbelkolla för den vetgirige kalenderbitaren). Jag och min dåvarande familj bodde i ett hus vid Fårösund. Det sista huset innan färjan. Varje morgon tog jag mina, inte Lars, gummistövlar och traskade ner till kiosken vid färjelägret för att köpa mig en morgontidning. Denna morgon var det dock en hiskelig kö till färjan mot Fårö. Det var lustigt tänkte jag. Köpte min tidning och fick då se att farbror Bergman fyllde jämnt, 100 kanske? Han undanbad sig alla gratulationer. Men vad hade han för det, ty det visade sig att bilkön var alla som någon gång vistats inom en radie av 1 km från en loge på Dramaten. Och när jag passerade stod damerna och kindpussades och det var "Ja, men vi hade ju liksom vägarna förbi" och "Jo, men vi tänkte ju ändå bara lämna en blomma och något litet." Jag gissar att Ingmar hade en bra fest den kvällen.

Har som sagt inte läst, och har heller inga planer på att läsa Noréns bok. Däremot har jag av hjärtats lust och fröjd läst många recensioner. Och det är ju för härligt. Om jag förstått saken rätt, och det är jag rätt säker på att jag gjort, har Norén här gjort sig skyldig till något så fruktansvärt osvenskt som att skriva skit om kollegor, kulturredaktioner och kulturkoftor överhuvudtaget. I princip har han alltså öst frisk dynga över alla som "älskat" honom, men ändå vid något tillfälle dissat honom. Dessutom har han haft mage att (flitigt citerat här) säga till sin förläggare att han vill tjäna några miljoner på boken.

Kulturmänniskorna har naturligtvis reagerat i panik. Tidningarna har, smart nog, satt in andra bevakare som istället rapporterat om exakt hur en sån här marknadsföring går till och hur skicklig Noréns förläggare är på att skapa en storm i en ankadamm. Alltmedan Norén själv förmodligen skrattar hela vägen till banken. Men så här får man ju inte göra som kulturikon. Tjäna pengar? På att kasta skit? Ja, jo, nä. Det verkar i ärlighetens namn inte vara något annat än vilken skitblogg som helst. Norén skriver illa om nån gammal gubbe som tydligen somnat under en av hans premiärer och ändå skrivit ner pjäsen. Hur skulle han kunna fatta.... etc etc.

Men det jag ändå älskar mest i bevakningen av den här boken är följande små citat;

"Jag råkar inte sämre ut än någon annan, tvärtom." Leif Zern, DN. "Därför tycker han illa om några av oss och älskar andra, och om det inte vore så lätt att genomskåda hans motiv hade jag kanske blivit upprörd."

Jag mejlade en kollega som läst boken och ställde (givetvis) den där fula frågan: Är jag med?...//.. Jo, ja, kollegan mindes inte riktigt ordagrant men jag hade tydligen skrivit något som Lars Norén tyckte var vidrigt, eller så var det jag som var vidrig. /Johan Croneman DN.

Det verkar som den malligaste morgontidningen återingen fått magsyran i fel magmun. Se mig. Han såg mig. Såg ni. Han såg mig... Jag är med, jag är någon.

Jag tror det var Truman Capote som sa nåt i stil med att "hellre att folk snackar skit om mig än att de inte snackar alls."

Idag lyssnade jag som vanligt på SR Metropol medan jag lagade lunch. De hade bjudit in en forskare som skulle svara på varför vi firade Valborg.
Det lät ungefär såhär:
"Varför firar vi egentligen Valborg?"
"Ja, det är en lång tradition som sträcker sig tillbaks till medeltiden ungefär."
"Ja, men hur började det?"
"Ja, vi har ingenting nedtecknat före medeltiden, så vi antar att man kanske ville fira våren. Ja, och så är det ett helgon inblandat också."
"Så det låter lite vagt. Vi ville kanske fira våren och till miinne av ett oklart helgon?"
"Ja, det är ungefär det vi vet."
Så nu vet ni också, ingenting. Märkligt att en professor i vad det nu var, egentligen får vara med när han inte vet. Vet någon någonting? Kan det vara så att vi firar Valborg mest på kul?
Professorn leverar vidare att dagens valborgsfirande mest är en åminnelse till att det förr inte var så många som tog studenten (och då menar man från Universitet och inte gymnasier) och att man därför ville fira för att visa sin klasstilhörighet... Och därav det moderna fylleslaget som inte existerade före, säg 50-talet.
Så nu vet ni lika lite som jag. Vi firar Valborg genom att rituellt tända brasor till minne av ett bortgömt helgon, sen super vi för att fira våra kära nyblivna akademiker. Ja, men grattis då.
För övrigt tycker jag det är märkligt att alla gymnasister ska firas, alltså, inte att det firar, utan att de firas. Det är typ ingen som firar att de blivit fil kand prof jur leg  läk, när de väl blivit det. Är inte det tokigt?