Min äldste son, Simon 3, har länge dragits med en sk Trakeostomi. Dvs ett rör in i luftstrupen som låter honom andas, men inte prata och bara svälja flytande saker. Idag opererades han då läkarna märkt att han förmodligen kan andas själv nu. (Han föddes med en trång luftstrupe och div muskelkomplikationer (Cp). Varje gång en människa sväljer ska 37 muskelgrupper koordiners för att få ner en tugga på de rätta ställena. Saknas ett par så blir det problem.) De fleta med track får ha den livet ut. Vilket innebär att de (eller som i vårt fall, när det är ett barn, måste ha nattassistenter som övervakar att inget fastnar i halsen när man sover). Det är sådär att ha en massa människor springande i sitt hem på nätterna, oavsett hur trevliga de är som personer. Jag kan inte gå upp näck och pissa. Till exempel. Eller, visst kan jag det. Men bra assistenter vill man behålla. Att få ett besked om att man måste leva med främligar i sitt hus för resten av sitt liv är därför inget jag drömmer om. Så det var en befrielse att få reda på att Simon plötsligt blev "friskförklarad". Hur det gick till? Det har vi ingen aning om faktiskt, inte läkarna heller. Men oavsett om det var högre makter eller en naturens nyck, är vi tacksamma. För att ett neuroligiskt fel självläker, det händer inte. Nu är han av med tracken och ligger på Barnintensiven och sover. Operationen har gått bra och han slapp den stora varianten. De har helt enkelt lyft upp hans luftrör och sytt ihop ändarna med varandra. Nu återstår bara att se att det håller och att han kan leva med det. Vilket de tror att han klarar. Man ska inte ta ut något i förskott, men det här känns bra. Vi kommer att tillbringa de närmaste veckorna där för att se hur han artar sig och så, därför kan jag vara lite "off topic" de närmsta veckorna. Tack för din omtanke/Jois

Vem är det som en gång bestämde att man ska borsta tänderna i exakt två minuter? Varken en sekund mer eller mindre? Är det en globalt erkänd lag? Är det ett påbud från Påven? Det hitintills okända elfte Guds bud?

Det är ändå något jag vuxit upp med. Och eftersom jag precis har levt i 44 år torde man tänka sig någon slags produktutveckling även på den fronten. Jag menar, när jag var barn fick vi borsta tänderna med en näve grus och skölja efteråt med ricinolja. Idag har jag en helajtomatisk tandborste som vibrerar med exakt samma frekvens som en uppspelt kolibri. Tandkrämen ser ut som en kemilärares våta dröm och kan ibland bestå av flera färger på samma sträng. Det finns godis som rekommenderas av Sveriges ledande tandläkare och apoteket avdelning för munhygien uppdateras oftare än den här bloggen. Vad får man höra av sin tandläkare? Du borstar väl tänderna i två minuter? Det borde räcka med att skölja munnen med ett gram av den där tandkrämen för att man skulle slippa borsta tänderna för resten av sitt liv, men nej. Tydligen inte.

Å andra sidan... jag har diskat i maskin med Yesajaxultraviochdoms senaste produkter och de där små tabletterna man får ser mer ut som något Bofors skulle smyga ner i en beställning till de vilda Tasmilska tigrarnas senaste bomborder. "Och du, testa att ladda några såna här i infödingarnas dricksvatten ska ni få se på nåt kul..." Så jag laddar min tvättmaskin med allt sånt där, men det händer fortfarande att det finns smuts kvar på en del saker. Och hur kan mina kaffekoppar bara bli skitigare inuti? Tar man en droppe citron på en bit papper och gnider så är de som nya igen. Hur kan ultratvättmedel missa det?

Jag använder produkter. Är ni med mig då? Det är lite mystiskt, det med. Men av alla SAKER man använder, är det bara de som är till för håret som får kallas PRODUKTER.
Min frisör; "Vad är det för produkt du brukar använda nu igen?"
Jag: "Det vet jag inte, men det är från det där företaget som snott Mondrians motiv på burkarna och är liksom geggigt, fast inte som gelé, men inte hårt som vax heller."
"Ja, men det är gelvax."
"Eller hur."

Hårgelé har funnit ungefär sedan 1984 (se Carl Lewis frisyr i min förra krönika). Då hette det attribut som Long Lasting, No Klibbing, Extra firm, Hålla hela dagen. Allt var bättre än det sockervatten man lånade av punkarna. Tjugofem år senare heter produkterna saker som Megaultrahold, Extrasuperlast eller Studiofixedforever. Blir håret hårdare? Nej. Övelever frisyren en fuktig kväll? Nej. Själv har jag valt det lite skönare och mjukare alternativet; Out of bed messy. Det duger åt mig.

http://www.dailymotion.com/video/x17gwi_megarobotreturns_creation
En robot krajar Gärdet. Guld.

http://nellan.net/blogg/2008/08/hur-tankte-dom-har/
Här har gymmet med det putslustiga namnet tagit ett steg till i sitt byggande av varumärket.

http://www.blocket.se/vi/17507094.htm?ca=23_3_s
Här är en kul kille som får sova på soffan för resten av sitt liv...

Kära slöläsare. Er vän i bloggdjungeln är tillbaka efter en inspirerande semestersommar. Ska inte tråka ut er mer än nödvändigt. Jag har varit på Gotland och hemma. Köpte mig en akustisk gitarr för att ta ut lite Cohen-låtar. Ett projekt jag haft på hyllan i några år. Snart kommer jag att terrorisera en middagsbjudning nära dig... Det har också varit en atletisk sommar. Först EM i fotboll, som inte blev ett fiasko. Men det blev inte roligare än så. Dock bjöds man på fantastisk fotboll. Och precis som OS, en tävling jag varje gång tror att jag tröttnat på, blev det en smällkaramell. Första gången man insåg att ens en gång i tiden svindyra TV var värd varenda krona var under invigningen. Maken till ögongodis... herregud.

Varje stort idrottsevenemang genererar ett antal nya trendfloskler. Min teori är att sportchefer inom media är lite småavundsjuka på chefer i näringslivet. De skulle också vilja slänga sig med modeord som "merga" och "tänk", men har länge fått leva med stenåldersuttryck som "höja ribban" och "bäst när det gäller". Nu har sedan ett antal år de så kallade hickeyfrillorna fått högre status. Då kommer det ett coolt uttryck ur deras mun och sedan sprids det som en löpeld neråt i mediehierarkin. För en tio år sedan skulle alla idrottsmän över eller underprestera. Därefter kom "Vi ska vara med där...//" var det nu var man skulle vara med. I toppen förmodligen. För inte så många år sedan var alla idrottsmän tvungna att leverera. Den som inte levererade var en sopa. Jag gissar att det var resultat eller mål man skulle leverera. Sedan har vi den otäcka klassikern "Det handlar om...// fyll i valfri floskel, men börja helt meningen med "Det handlar inte om...//valfri annan floskel, det handlar om...//valfri floskel. Och så i detta nådens år har vi begåvats med uttrycket "Kvalitet". Jag hörde det först i EM, men det smittade tyvärr av sig till OS. "Med så mycket kvalitet i laget är det inte konstigt att de vinner/elller, så är det konstigt att de inte vinner." Kanske underpresterade de når det verkligen gällde? Jag försökte räkna ordet kvalitet under en fotbollsmatch för damer under OS, men tappade faktiskt räkningen efter ett tiotal sägningar.

Annars sitter jag nu bakom ett skrivbord i stan och finputsar på min jazzdokumentär och väntar på att feta reklamfilmskontrakt ska ringa. Jag är nämligen en filmbolagsdirektör nu. Så nu vet ni det. Har hämtat ut några tjusiga filmaffischer från inramning precis, de ska jag dekorera rummet med. Lillasyster och den arga bloggaren frk Wallenberg sitter i rummet bredvid. De hade synpunkter på att det var mycket kvinnor på bilderna. Det kan bero på att jag är man.

Nu är jag snart så gammal att jag exakt kan säga när idrotten blev sport och slutade bli lek. Det var när Carl Lewis tog fyra guld i Los Angeles 1994. Det var första gången en idrottsman var "cool" (nåja) och fick popstjärnestatus. Han gjorde en platta också. Och fick tjejer. (Det var första gången en idrottsman fixade brudar, utanför en tennishall that is. ) Och sedan kom Air Jordan och karusellen var igång. Tänk på det nästa gång du köper gympadojor. Det är inte skorna som kostar tusen spänn, det är Usama Bin Bolt som ska hundra miljarder för att kuta i de där skorna. Det är han du betalar.

Vill man ha hundra miljarder dollar? Tja, jag vet faktiskt inte. Det skulle vara rätt myclet problem att hålla reda på dem antar jag. Men många vill ju ha det så, och då är man beredd att dopa sig för i alla fall få lukta på sedelbunten en liten stund. Och så kommer ondskan insmygande i idrotten. Då räknar jag inte öststaterna som tvångsdopade sina idrottare för att staten skulle framstå i bättre dager. De fick väl ändå inte använda gympaskor privat? Världsrekord kom plösligt på löpande band och idag förväntar man sig ett antal rekord varje tävling. Rätt jobbigt då som medelmåttig svensk att komma joggandes i mål på nytt svenskt rekord och inse att det inte ens räcker till topp tio. Samtidigt som en kuban joggar i mål och förnedrar världseliten på 100 meter. Varför joggar han i mål? Förmodligen för att han får en miljard dollar varenda gång han slår världsrekord. Varför då slå rekordet med en sekund när man kan putsa det med en hundradel i taget? Det blir några miljarder extra i madrassen vid pensionen. Dopad? Vem vet?

Idag är popstjärnor helt passé om de inte är lesbiska knarkomaner och har pojkvänner som är mördare. Det är filmstjärnor och idrottsmän som är stjärnorna nu. Kan vara svårt att fatta för en liten svensk, men som någon annan krönikör skrev; När nio miljoner svenskar höll andan när Kallur snubblade på häcken var det 1,3 miljarder som höll andan när kinas häcklöpare sträckte låret. Du kan dra bort 9 miljoner från det och det var fortfarande 1,3 miljarder kineser som höll andan. Och sett ur det perspektivet tycker jag ändå det är en bedrift av Sverige att över huvud taget vara i finaler i ett OS.

Och jodå, veckans gulligaste. Carl Lewis fick ångest efter sin karriär och erkände att han hade dopat sig. Och, ha ha, de medel han tagit visade sig vara helt ok. Fint va? Basketfinalen USA-Spanien var det finaste jag sett i OS. Jag satt hemma i soffan och fnittrade. Så bra var det. Tycker du basket är tråkigt? Gå hem och prova att göra ett stående jämfotahopp på en meter. Gör du det ska du genast börja spela, eller så gör du redan det. Nästa vecka ska det bli roligare lovar jag.

Trots att bloggen egentligen har semester (vilken fantastisk räddningslanka det här ordet egentligen, egentligen är, tänk på det) kommer lite trevliga nyheter. Jag har nu flyttat in i fina lokaler alldeles intill Rådmansgatan. Melon Dollar production is in production. Det går bra nu. /Jois

De senaste veckorna har jag slumpartat lyckats zappa in något från Svt som är en slags melodifestival för psalmer. Låter som ett klassiskt pensionärsprogram? Think again. Som programledare hittar vi en svårt maskerad Grynet. Borta är tiaran och "ta ingen skit tjejer". Istället ser vi en exakt illustration av vad som kallas för The Kristet Utseende.

The Kristet Utseende är vad jag trodde en kvarleva från det svåra 70-talet, då kristna människor by default var synonymt med en nörd, en utstött eller på annat sätt människor med avvikande utseende i samhällets utmarker. Märk väl! Detta har ingenting att göra med människornas insidor. Många av dessa var nämligen betydligt finare människor än vad både du och jag kan föreställa oss. De hade bara den lilla egenheten att de hade The kristet utseende. Belive me, jag var nästan där själv, räddad av gonggongen och en bra pubertet...

i dessa dagar har ju nörden fått en återupprättelse. Den glosögde datanörden blev miljonär. Den insnöade killen som var virtuos på blockfllöjt blev firad musiker. Tjejen med batiktröja blev New age profet och resten blev World of Warcrafthjältar. In träder Grynet och personifierar hela paketet. Komplett med ett illasittande "tufft" kompband, en mer än lovligt svajande "gospel(?)kör" samt gräddan av medhalvsjungande publik handplockad från södermalmskyrkan. Ingen, ingen, ingen, förutom Grynet, ser bekväm ut. Det är fantastisk TV. Särskilt älskar jag när nördkören ska dra igång ett lite svängigare arrangemang (tänk Kumbaya) och dansar precis sådär som man dansar om man aldrig varit på disco och är 32 år. Mamma mia. Killinggänget kunde inte gjort det här bättre.

Då passar det bra att pausa här för att se lite fin kvalitets TV från en väldogt lokal lokalstation inte alltför långt från dig. http://video.feber.se/art/45952/sjukt_lokal_lokaltv_del_2/

Ikväll är det filmpremiär. Det ska bli väldigt spännande att se vad mina klasskamrater åstadkommit. Själv är jag väldigt nöjd med vår film. Googla mig på You tube för att se trailern till Alvin. Eller kom dit vetja.

Återigen har jag varit i helvetet och tillbaka. Jag pratar om IKEA Barkarby. Det börjar alltid så trevligt med några fantastisa erbjudanden vid entrén. Sedan hägrar cafeterian och lite skön fika med taktiksnack med sambon. Därefter kommer man till medianördens paradis, mediahörnan. Alltid finns det några nya förvaringslådor för DVD eller CD-skivor, sladdfix och lådor. Sedan har man instinktivt börjat gå efter de sublimalt utplacerade golvpilarna. Dessa följer man ointresserat i ca en halvtimme, tills man återigen kommer på att man måste gå tillbaka hela vägen för att komma ner till kassorna. Jag tog min sambo och min son i handen och vi gick och vi gick. Framme vid skärselden (cafeterian) igen tog vi trapporna ner till källaren (helvetet) för att betala för oss. Vi gick målmedvetet utan att ens snegla åt sidornas glimrande skatter i form av ölglas för en krona eller doftblock för två (försök själv, det går inte). Det tog oss ytterligare en halvtimme att bara gå till kassan utan att passera varulagret. Halvvägs till kassorna drabbas jag alltid av panik, det är något grymt ologiskt med det där gångsystemet som fuckar upp hela min varsebildning. Jag får ta djupa andetag och sedan stålsätta mig för att inte få ett psykbryt därinne. Jag tror det kallas klaustrofobi, fast tvärtom. Torgskräck? Brrr, återigen lovad jag mig själv att aldrig mer åka dit. Vi ses om ett år...

Det finns missbrukare. Och sedan finns det missburkare.http://hd.se/skane/2008/05/21/man-hade-elva-lastpallar-med-porr/

Nu tar Jois blogg sommarlov. Ha det så bra därut så ses vi i höst igen. /Joid

Chaz
http://www.youtube.com/watch?v=AmAkicap2_4&feature=related

Min gamle polare Robban hävdar, såsom varande någon slags reklamräv, att svenska språket inte gäller i reklamen. Själv tycker jag nog att det bara finns dålig och bra reklam. Och den dåliga blir inte bättre med ett dåligt språk. I veckor har jag nu dagligen terroriserats av en kampanj som vill ta mig till Åland i sommar. "Som sommaren var förr!" lyder den käcka devisen. Som varande någon slags språkpolis undrar jag naturligtvis exakt vilken sommar det är de vill ta mig tillbaka till? Och i så fall varför? I illustrationen till den här kampanjen kan man se en liten flicka i somrig klänning och huckle som har benen fulla av spring i kohagen. Jag får väl anta att det inte är en gammal sommar de har på Åland eftersom bilden är i färg. Sedan kan man fundera på vad som väntar en på Åland, har de restauranger? Finns där TV? Gäller Euro, eller måste man handla med bytesvaror? Frågorna hopar sig. (För oss som redan varit där kan jag med facit i hand säga att deras somrar ligger ungefär 15 år efter oss. Däremot har de bara svartvit TV med en kanal.)

schlagerplast halleluja! Enbart för er skull, kära slöläsare, hade jag TV:n på i lördags. Själva sysslade vi med annat, så vi slötittade bara på några anskrämliga bidrag till årets talangslakt. Däremot var det en uppenbarelse att se dansbandskossan Charlottes ben på storbild. Lika smakfull som, får vi gissa, konstverken i Christer Petterssons sovrum, ser hon ut som något en påtänd Doktor Mengele gjort kirurgi på medelst en rostig morakniv. Lika själsdöd var låten. Som hon framförde med gigantisk pastellfärgad dildo vid munnen.

Som av en slump hade jag samma dag läst en artikel i en musiktidning om hur man gjorde sången "Heroes". Det var ungefär som att läsa ett recept på psykofarmaka utskrivet av en bakfull läkare. Här tog man en hårdrocksgitarr på ett spår för att få lite fläsk. Här tog man en akustisk gitarr på ett annat spår för att få lite salt. här tog man och klippte in 453 handklapp, som inte hörs, men som skapar lite gospelambience. Här tog man, i all evighet, amen. Och slutresultatet blev en stycke plastmelodi som innehåller alla kockars soppa. Samt en totalt obegriplig text skriven av den där lilla knubbiga operaschlagerbögen som alltid åker ur, på 15 minuter i en taxi till arlanda. Och det skryter producenten om? Själv skulle jag förmodligen skriva en nobelprisnominerad dikt på 15 minuter, men det är ju jag. Jag har talang för sånt.

Det absolut roligaste är käftsmällen åt alla så kallade journalister, som plötsligt kastar allt vad trovärdighet och prestige heter, och år efter år hajpar de svenska bidragen. Vi kan vinna, minns ABBA. För många år sen bloggade jag om att melodifestivalen enbart var en svensk företeelse och att alla finaler utomlands var riggade. Det tror jag fortfarande. Kan vi inte slå ihop den här festivalen med Pridegalan på en gång och sända det på TV400 eller så? Herregud, vinnaren hade med en konståkare på scen.

Appropå smakfull reklam, TV4 och mig själv. Nu kan ni se mig som fotbollssupporter för Europamöbler på TV4. Den blev väl.... ok, rent tekniskt alltså. Hur den säljer soffor återstår väl att se. Salve/Jois

Kära slöläsare. Ibland får jag för mig att ni kommer hit för att läsa vad jag sysslar med om dagarna, och möts av en besvikelse då ni hela tiden får min åsiktsmaskin i nyllet i stället.

Låt mig förgylla er torsdag i så fall. Fritt ur minnet. Nån lördag sen, var och lyssnade på mina vänner i BRONK som hade relajspartaj på Fashing. De spelar allt från jazz till pop utan att någon sjunger. Det är ibland kanon, ibland inte. (Utan sång alltså) En del av låtarna påminner inte så lite om det jag, Sven och Nypan gjorde med Luna Li på 80-talet. Allting går igen. BRONK kan man lyssna på här. Just det, jag filmade giget och nu ligger en av låtarna uppe som man kan titta på här.

Jag jobbar och jag klipper jazz. Har en totalt genant försenad konsert jag sitter och klipper så fort jag får en stund över. Det får jag ibland, trots allt. Men tack och lov för min nya MAC, den skulle jag jobbat med från början så jag slapp göra om allt från början igen.

Den gamle estradören Niklas Strömstedt är en härlig man. Jag har faktiskt hälsat på honom vid nåt tillfälle. Jo just, det var när just Sven från BRONK spelade med Eva Attling och hennes brottarhit Två av oss. Vi snackar alltså stenålder här. I vilket fall läser Niklas i tidningen att han är nyförlovad. Eftersom han inte är det ringer han upp Se & Hör och... ni kan läsa själva här. Jag trodde i min enfald att personalen på såna där skvallertidningar var cyniska, beräknanade och kallhamrade vinstmaskiner i kritstreckrandigt. Vad förvånad jag blev när det visade sig att de bara är totalt dumma i huvudet. (Ja du förstår, jag har ju cancer, måste vara det här milleniets bästa bortförklaring.)

Jag har även ägnat en väsentlig del av min dagtid till att valla min ettåring, medan storebror är på dagis. Vi ar på grund av omständigheter i vår familj, den uppdelningen, när vi inte har barnflicka, och hon var sjuk ett tag. Alltså får Linda sova med Simon och vakna med honom. Jag vaknar inte före 07 och knappt då. Så är det bara. Vilket synkar utmärkt med Adams tider. Vilket gör att Linda får sova när Simon åkt till dagis och då vallar jag Adam. Och sen byter vi skift.

Det är fascinerande att se hur barn verkligen knappt tänker. De ser en dörr och då kanske man kan gå in eller ut genom den. De ser en gata och börjar gå. Tills de ser en hund som de måste titta och peka på, tills den är utom synhåll. Då får de syn på en parkerad bil de tror är vår och ska in i den. Och det där pågår tills de ska bajsa eller äta. Men när han plötsligt vänder sig om, tittar på mig och säger, Dä e pappa, då smälter hjärtat en smula. Men en helt vanlig tur till Ica utan barn tar ca 15 minuter från dörr till dörr, inklusive shoppingen, exklusive kötid. Med Adam tar det lätt 45 minuter.

I söndags var jag radiopratare. På låtsas. Vi har ju gjort en kortfilm, vars trailer du kan se genom att klicka här. i vilket fall finns det en scen där David kör pappas nya Audi och, det var från början tänkt att han skulle lyssna på BRONK i bilradion (Det ÄR en så liten värld, eller hur?), men regissör Filip kom på att det vore bättre om han lyssnade på väderleksrapporten, eftersom man då får reda på var han är och varför det regnar i en del scener och inte i andra... smart drag måste jag säga. Och då fick jag bli meterolog för en dag. "Lokala skurar kan förekomma", hur ofta har man inte drömt om att få säga det.

Ser sedan i rask takt hur AIK åker ur svenska cupen, samtidigt som jag paralelltittar på hur Zlatan ensam vinner italienska ligan. Det sved ordentligt i mitt AIK-hjärta när man jämförde spelet i Italien mot spelet AIK-Landskrona... och så rullar det på. Tills igår då David, mannen som i vår film kör min fars Audi men annars jobbar på Olearys, fixade in mig och regissör Filip till CL-finalen. Hur goda hamburgare man än kan få hos Olearys, kan de aldrig vägas mot att i 45 minuter få stå bakom ett Chelseafetto som luktar bajs. Och när Chelsea sedan kvitterar i första halvleks slutminut är vårt hörn av planeten ett dansande inferno. Både Filip och jag är normalt Arsenalfans, så vi hade ju bestämt oss för att hålla på United av moraliska skäl. Det slutade med att vi drog hem till Fille och såg andra halvlek från soffan istället. Det var skönt och vilken rysare det blev. Och nu ska jag jobba.

Hej svejs var det länge sen man sa. /Jois

Det är lite mycket nu... som drängen sa. Jag har inte lagt ner, bara haft dåligt med tid.

Vi börjar med att skicka en tanke till vår etiopiske filmscannares fru, som råkade ut för ett jävla rattfyllo igår. Hon hade dessutom två barn i bilen. BIlen blev mos men familjen klarade sig mirakulöst med några frakturer. Fyllot körde mot rött och mosade ytterligare en familjebil, som även de klarade sig bra. Fyllot kan nu hittas på vilken bar som helst i väntan på rättegång och tre månader med fotboja. Tänk på det nästa gång ni är frestade att ta bilen efter "bara" ett par öl. Det kanske inte slutar lika "lyckligt" den gången.

Av någon anledning finns det väldigt många människor som inte nöjer sig med att vara ointresserade av idrott. Av någon anledning måste de här människorna "hata" idrott i allmänhet och idrottsälskare i synnerhet. Jag tror de på något sätt anser att just deras "konst" är finare än finnkampen. Det här är intressant.

Under min uppväxt fick jag ofta höra av de som nöjde sig med att vara idrottsointresserade att det var för mycket sport på TV. (Lägg märke till att sport kan användas som ett nedsättande uttryck istället för det lite finare idrott, som ju doftar lite mer världsrekord och guld.) Jag kan i och för sig förstå att det här fanns en grogrund för hatet. Säg att du har följt Svensson, Svensson varje söndag i två år, så kommer en förbenad hockeyfinal som leder till förlängning, som i sin tur leder till att man flyttar om i tablåerna och lyfter ut Svensson. Det har hänt mig med. Plötsligt blir det någon slags förskjutning på grund av dåligt väder i hästhoppningen, och vips så har de flyttat bort den där filmen man speciellt poppat popcorn inför. Men det brukar gå över rätt snabbt, för som tur är finns det andra saker jag kan fylla mitt liv med.

Man går på en fest där man inte känner så många. Man hamnar lite i utkanten av ett samtal vid ett bord. Man hör en människa vräka ur sig "Såna där jävla fotbollsidioter. Va, vad är det för ett liv. Tjäna en milon i veckan på att springa efter en läderbit. Väx upp och skaffa er ett jobb." Och så småningom sitter man med den här personen och han berättar om sitt jobb som han inte utan stolthet presenterar allra ödmjukast går ut på att spekulera mina pensionspengar på att rätt företag tjänar mest pengar just den här veckan. En helt vanlig tipsexpert alltså. Makes you wonder.

Just det där att idrottsmän är idioter som springer efter plastbitar/läderbollar eller vad det nu kan vara, är en rätt vanlig uppfattning hos oinvigda. Som om Stefan Holms tio sekunders ansats följt av två sekunder där han upphäver tyngdlagen vore en sämre prestation än en världsberömd balettdansös likadana prestation. Med den skillnaden att hon/han inte behöver hoppa högst, utan bara högt, och samtidigt beskriva en känsla. Den känslan beskriver även Holm, med den skillnaden att han beskriver sin egen känsla, alltså inte tolkar någon annans, som ju dansaren gör. Viket faktiskt torde vara mer värt i en kulturellt betingad värld, i normala fall.

Att kunna hantera en fotboll som Maradona, Zlatan eller Pelé anses av många vara rena cirkuskonster. Barnsligt. Men i nästa vecka kommer det kanske en rysk cirkus till stan, och då sitter kultureliten på första parkett, för då är cirkus fint.

I lördags var jag till Kulturhuset. Det kom ett tips från familjen om att deras nya barnrum skulle vara så fantastiskt. Jag tog med Adam dit och efter att ha cirklat i en halvtimme för att hitta parkeringsplats (450 kronor i böter) möttes vi av en 30 minuters kö. Med barn. Små barn. Ni som har erfarenhet av små barn vet hur svårt det kan vara att hålla dessa på plats utan strypkoppel i 30 minuter. Samtidigt stod det en ilsken rumänsk kulturkärring med barnbarn bakom mig. I tid och otid gapade hon år dörrvakterna (hon blev kanske påmind om köerna under Ciaocescos era?). Jodå, ni läste rätt. Dörrvakter. Ty här ska det skolas till Spy bar i tid. Bakom rumänskan stod en känd jazzmusiker och försökte skoja med vakterna. Alltså vågade jag inte ta ett steg utanför kön, med mindre risk än att förlora den till en driftig rumänska. Och jodå, precis som på Spy bar nickar dörrvakterna glatt igenkännande och släpper förbi "stammisar". Amazing.

Vad förväntar man sig av en "barnavdelning"? Bollhav? Kuddrum? Studsmattor? Barnavdelningen är i stort sett ett gigantiskt barnbibliotek. Det enda som gladde min son, förutom möjligheten att bara kunna springa runt på stora ytor, var en slags minihus med små labyrinter att krypa runt i. Sedan var det designade mysrum med väl valda barn och ungdomsböcker att läsa i. Och det var det. Det var tätt med skådespelare och artister och deras barn. Och man kunde se att deras barn kom med ballonger med logotypen "Operan" på. Tänk hur det måste ha känts för den stackars förälder vars unge var den enda med logotypen MacDonalds... Det var då, när jag skulle klä på min son och gå hem samtidigt som jag knöt barnskor tätt intill Micke Nykvist, som gjorde samma sak med sin son, jag tog fram min nyckelknippa med ett svartgult halsband med logotypen "Black Army" och drog över Adams huvud (för han älskar mina nycklar mer än han älskar mig tror jag). Jag kände att jag hade demonstrerat min kutlurella värdegrund och att känslan av att stå på Råsunda och skricka "MÅååål" är minst lika fin som när Micke Nykvist står på vita duken och skriker "Neeeeej".

Tack och hej, leverpastej. Jois

Idag är det Soul, skrev jag lite new age-aktigt förra veckan. Det refererade till en sketch med min gamle idol Kalle Sändare. Han dog i går. R.I.P. Kalle. Det är en sak att bli uppringd av en hipp och slängd Henrik Schyffert, en helt annan sak när busringaren Kalle hörde av sig. I det här fallet har Kalle satt in en annon i en dagstidning och söker en trollkarlsassistent. Han kallar sig Mr Magoo eller nåt liknande. Och så ringer det en Sven Banan och söker tjänsten. Det geniala är ju att Kalle inte busringer, han får människor att självmant ringa. Och de vet inte vad som drabbar dem. "Kan du säga så här; Idagg er dett zoooul? SB: I da e re sol. K: Nej, nej, du måste ha den här brytningen: Idagg er dett zoooooooooool! SB: I da e re soool. K: Micke micke bra, en gång till.

Detta är det första någon läst av mig, författat med hjälp av en Macintoshdator. Det har varit många år av förnekelse, projektioner och skuld. Avund. svartsjuka och hat. Hur kunde de där fräcka människorna inbilla sig att deras automatlådor på allvar skulle kunna konkurrera med en racerbil för halva priset? Jaha, nu sitter man alltså där. Man trycker på startknappen och den startar. Alltså, den är klar att köra. Jag startar webbläsaren och jag är ute på nätet. Min gamla PC som är (som Herr Valier uttryckte saken) fjortistrimmad, har i princip samma prestanda men startar på 5 minuter. Den ska jag i sommar bygga om till en streetrejsare med genomskinlig låda och gröna laserslingor i.

Fast, egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till längre. Jag är en tvåbarnspappa som sitter instängd i ett "rum" som rymmer 300 kablar, fyra datorer, ett hundratal dv-band, ett tusen cd-skivor, fem externa hårddiskar, tre vidoekameror, fjorton gamla mobiltelefoner och ett gäng böcker. Jag har Sonys bästa hörlurar och lyssnar på Fools in love av Joe Jackson på Itunes, nedsjunken i min jättesköna skinnfåtölj. Och så har jag mage att bli irriterad på det här tangentbordet. Man får lära sig att man inte är för gammal för att lära sig. Nu är det en tidsfråga innan filmskolan är slut och mitt "rum" blir barnkammare. Hilfe, vart ska jag rymma då? Hur var det nu den där vise kung Salomo sa? "Hellre en ensam vrå på vinden än att dela ett helt hus med en trätgirig kvinna." En kvinna som tar sitt liv med ormbett är ändå vad man får kalla en tjej med skinn på näsan.

Här är en lista på andra saker jag skulle vilja klok över innan jag är riktigt gammal;

Hur ofta ska man egentligen byta sängkläder? Vid normalt slitage så att säga.... och när köper man nytt?

Exakt när är det ok att gå till Ica och köpa tamponger till tjejen?

Varför kommer det sig att kondomer från Apoteket känns just exakt som preventivmedel, medan exakt likadana från Statoil känns mer barmförbjudna?

Varför tror båtägare att de är någon slags havets Hells Angels? Är det för att ingen kan se dem ute till havs och deras undertryckta fantasier får leka fritt?

Varför anses morgonpigga människor vara förmer än nattmänniskor?

Om man är t ex AIK:are och de får en ny tränare och han sparkar hela laget och köper hela Djurgården istället, är man fortfarande AIK:are då? Eller håller man egentligen bara på ett tygmärke i en viss färg?

Snart är det fotbolls-EM (Och då kan du se mig på TV i en reklamfilm för Europamöbler. Jag är en fotbollssupporter som viftar ivrigt med en flagga och ropar hurra när mitt lag gör mål. Och så sitter det en kille i mitten som tagit med sin favortisoffa till matchen.) och borde det inte vara ett internmöte? När ska egentligen EU få vara med i VM?

Om jag köper en ny CD-skiva för 179 kronor, betalar jag då egentligen för plastbiten som innehåller information eller för rätten att få lyssna på sångerna?

Vem är det egentligen som bestämmer vad kvinnor ska ha på sig? När jag skulle åka t-bana häromveckan hade plötsligt ALLA modemedvetna tjejer mellan 13 och 43 på sig apfula shorts med svarta strumpbyxor under. Finns det en galen och elak modeprofessor (Sofi Fahres onda far?) någonstans som skickar ut sublimala meddelanden till alla sovande kvinnor. "I morgon när du vaknar ska du ta på dig de är apfula shortsen som ser ut som du har blöja med ett par svarta strumpbyxor under, som du i fortsättningen ska kalla leggings." och så gör man det. Men varifrån kommer alla de här apfula shortsen? Går tjejer och shoppar dem typ veckor i förväg och tänker "en dag kommer jag att vakna och veta att jag ska ha de här p åmig, då är det dags." Eller finns de bara plötsligt frammanade av en ond kraft i garderoben?

Just när man trodde Dressmanmonstret var på väg ut kommer de, likt en hydra, tillbaks med ännu mer kraft. Arboga, se upp, kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Tack för omtanken /Jois