Idag är det sol!
Sådana dagar vill man inte sitta inne, så jag tog min yngste till Solna Centrum och lunchade på Korvingvar. Det är en delikatessbutik för oss fast food lovers. Korv-Ingvar har t ex Stockholms bästa utbud av läskeblask. Cherry coke. Vad sa ni nu då? Dom har Vanilla Coke och Root Beer också, om man är lagd åt det hållet. De har också bröderna Olsson. Som jag passade på att luncha med. Herrarna var idag iförda matchoveraller med varsin AIK-shoppingvagn. De sa också att jag borde komma hem och uppdatera min film med dem då nyligen investerat i en svartgul brödrost, AIK:s champgagneglas samt, håll i er nu, ett AIK duschdraperi. Jag sa att jag väntar något år till, så de hinner öppna ett AIK museum därhemma.

Jag vet inte hur många gånger jag shoppat i Solna C. Idag investerade jag i en keps. Det står NY på den. Det slog mig när jag letade keps hur få butiker det egentligen finns med herrkläder. I Solna finns Carlings, som ju egentligen riktar sig till tonåringar. Sen finns det ingenting. Ja, möjligen Stadium då. För kvinnor finns det hur mycket som helst.

Det slog mig också att jag aldrig kan lokalisera mig i Solnas centrum. Det är inte så jättestort, men likväl, när jag befinner mig nånstans mitti, är jag vilse. Jag har annars 120 procentigt klockrent lokalsinne. Men det är som min sändare slås ut när jag är därinne. Det är lite läskigt att inte veta vart man ska.

Nu ska jag fixa med min nya fina Mac så att Ikiz äntligen kan få sin efterlängtade jazzvideo. Det är så pinsamt, men den här burken orkar numera bara ordbehandla och blogga. Så fort jag gör nåt lite mer avancerat hänger den sig. Har försökt allt, verkligen. Men nu är jag taggad att börja klippa jazz igen.

Ha en bästa fredag, så ses vi snart. /Jois

PS Sugen på att köpa en rockvideo? Klicka här.

Ni undrar säkert ibland; "Vilka är de där som köper såna där erbjudanden man ser i annonser?" Här är en sån dumskalle. Och, när jag ändå biktar mig, visst, jag har handlat på TV-shop också. Det är pappas fel, han köper allt av alla som frågar. Sån var min uppväxt. Det jag minns starkast var när jag var liten och vi åkte och handlade. På Obs! (Det var dåtidens Ica MegaMaximum) Där fanns alltid en tant eller farbror som stod och delade ut mat och provsmakningar. Pappa köpte alltid. Jag trodde han var en gourmet. Och det är han kanske också, men någon kock är han inte.

För en tid sedan kom ett erbjudande per post om att få premunerera på modetidningen King. 3 nummer för några tior, men inte nog med det. Man fick även en DVD-box med Tarrantinofilmer. Det lät i mina öron som ett erbjudande man inte kunde tacka nej till. Sagt och gjort, nu vet jag allt om hur man håller sig fräsch under armarna och i munnen, samt vilka lågskor som gäller i vår. Däremot var det tur att jag redan sett Pulp Fiction fem gånger, den saknades nämligen. Liksom ett par andra guldkorn. Istället har de slängt in Dusk til Dawn 1-3 samt Modesy Blaise. Hade Tarrantino verkligen gjort den? Nej, det visade sig att han gillade serien Blaise och slängde in en hacka och några goda råd för att filmen skulle bli av. Det var dumt, för både Tarrantino och mig själv. Vidare kunde man se filmen Grand Theft Parson, som handlar om begravningen av countrysångaren Gram Parson. Har Tarrantino verkligen gjort den? Nej, men han får ett stort tack i eftertexterna. Det räckte tydligen för att kvala in i den här samlingen. Nåväl, man fick bra film också, så jag är i alla fall nöjdare än Henrik Schyffert blev. Hur tidningen var? King är som Slitz fast utan tjejer och där reportagen är i stil med, så klär man sig i hatt. Eller, ska man knyta en stor slipsknut före solnedgången eller efter? Rätt så bra faktiskt, om man nu är 30 och fortfarande osäker på såna saker.

Ytterligare en tid senare kommer ett erbjudande om att få premma på tre nummer av tidningen Residence för några tior. Den här gånen kommer de att ge mig ett set frottéhanddukar, av en sådan kvalitet att de fortfarande bara används på hotell i länder där hotellstölder bestraffas med döden. Förmodligen har leverantören av sagda handdukar dött av onaturliga orsaker, för några handdukar har jag inte fått ännu. Residence är en tidning som riktar sig till väldigt rika människor. Väldigt väldigt rika människor. Typ, du sitter uttråkad hemma i Djursholm med en äppelgrogg, trädgårdsmästaren har klippt klart gräsmattan, din betjänt har just packat upp dagens varor i kylen och din kock har redan börjat koka den färska hummern. Då upptäcker du till din förskräckelse att du inte har den senaste CD-spelaren handbyggd av Tuvinge Torstensson, från Wasa Designgrupp a 450.000 kronor. Aldrig har Brahms konsert i F-moll låtit så illa förut. Du skickar genast Jean till stan för att inhandla ett exemplar. Naturligtvis kommer pjäsen att matcha ditt nylagda parkettgolv i högblank svart pianoloack. Men visst, det är skönt att drömma. Och nästa gång man ska köpa en 70 fots motorbåt kan det ju vara bra att veta vilken man ska ha.

För bara ett par veckor senare kom så ännu ett erbjudande (Är det någon som anar en konspiration här?) Nu hade turen kommit till tidskriften Allt om mat. När jag var liten brukade mamma klippa ut recept från tidningar som Året runt och Allers. Det var säkert inget fel på den maten. Men de av mina vänner som hade finast kök och vars morsor (för på den tiden lagade inte män mat hemma) gjorde den bästa maten, hade Allt om mat. Tror till och med att en kille i pluggets farsa var redaktör där. (Jo, han var man förstås). Så för mig är Allt om mat en lite lyxigare mattidning. Och jodå, jag har för länge länge sedan ruttnat på att följa den ack så långsamma stora visarens vandriing på väggen när jag kokar mina ägg, eller vad det nu kan vara. Så det är klart, det lät ju väldigt lockande med en ultrahightechläcker äggklocka och tre nummer av Allt om mat för några tior. Jag haver nu betat av halva tidningens recept och bakat mig en tårta bland annat. Min sambo har lovprisat mitt namn och smort mina fötter med olja efter att ha ätit av min potatissallad. För att inte nämna att jag själv nu lärt mig hur man gör en sån där fluffig liten grön klick man får på maten på vädligt dyra restauranger. Allt om mat får min röst. I helgen ska jag skapa chokladskulpturer.

Igår var en vändpunkt i mitt liv. Jag fick ta emot mitt livs första MacIntosh. Det var väldigt vilken snygg sak det var då. Och bärbar minsann. De inbyggda högtalarna var väl dock ok, även om de inte imponerade. Vilket jag inte hade förväntat mig heller. Så, idag då, får jag det här erbjudandet.
Och hur ska jag kunna motstå det? En skitful surroundhögtalare att ankra fast sin bärbara dator i. Det är ju gjutet.

Och nu en kort sammanfattning av den senaste tidens filmupplevelser.

There will be blood. - Paul Thomas Andersen

Och med den titeln vet man ju vad som ska ske. Det är en lång film. En tickande nervkittlande bomb som kantas av lysande skådespelare och en fascinerande historia. Istället för Guldfeber har Texas drabbats av Oljefeber. Det är någon gång straxt efter Vilda västern, inte så vild längre. Inga indiander. Nu är det mest tjuriga bönder som står i vägen för de giriga oljeletarna. Daniel Day Lewis är fenomenal från det att han första gången får vittring för olja till dess han blir, naturligtvis, fullständigt korrumperad. Men ändå med ett hjärta kvar därinne. 5 Joisar blir det.

No country for old men - Bröderna Coen.

Här har vi samma sensmoral som i förra filmen. En lagom trevlig karl i sina bästa år är ute och tjuvjagar lite. Vi förstår tidigt att det här är en rikit karl som vet hur man laddar en bössa ocn inte är mörkrädd. Mitt ute i ödemarken hittar han så resterna av någon slags maffiauppgörelse. Några bilvrak och ett gäng lik, en kappsäck full med pengar, samt en halvdöd man, som han i sin godhet låter leva vidare efter bästa förmåga. Och det skulle han förstås inte ha gjort.

Den hygglige mannen och hans väska med pengar blir nu jagade land och rike runt av en riktigt otrevlig mördare. Han kunde gått till polisen, lämnat tillbaks pengarna, eller i alla fall beskyddat sin fruga lite bättre, men nej. Pengarna ska han ha nu och då är det bättre att inte vara så gammal visar det sig. 4 - Jois

Funny games - Michael Haneke

Den här filmen handlar om en jättegullig familj som precis installerat sig i sin sommarstuga för säsongen. Det är också en väldigt rik familj, fär deras sommarhus är väl snarare en sommarvilla.
In kommer två brats och knackar på och börjar,,, jaa, vad ska vi säga. Bete sig? De säger konstiga saker och är samtidigt oerhört välvilliga och artiga. Men frun i huset blir illa till mods och ber dem gå, och det var ju dumt av henne. Nu blir bratsen mer otrevliga och knäcker en knäskål på hennes gubbe. Fast de vill egentligen inget särkilt. De vill bara visa lite makt. De hotar den unge pojken i familjen, förgriper sig på frun och misshandlar mannen. Sen slår de vad om att familjen inte kommer att överlev 24 timmar. Funny game? Not! Det här var en riktigt otrevlig historia där sensmoralen bankats ner i strupen redan efter en kvart. Det känns till slut som "Ensam hemma" för vuxna. Och det är ju helt charmlöst.  1 Jois, för de är ändå bra skådisar, det är bara historien som är.... fel. Se Clockwork orange istället för lite riktig Ultra violence.

Sweeney Todd - Tim Burton

Jag vet bara det jag läst. Det är en musikal om en seriemördre i ett kostymdrama. Jag somnade innan första låten klingat ur och väljer därför att inte betygsätta filmen.

Rambo - Sylvester Stallone

På 90-talet köpte Sylvester glasögon i ett försök att se aningens mer intellektuell ut. Det lyckades så bra att han fick ett par lysande roller i bl a Copland. Och karriären såg ut att ta fart igen. Då väljer killen att göra en till film, den här gången om Rocky som pensionär. Och sedan följer han upp det med Rambo, som pensionär. Visserligen en rätt spänstig sådan, men ändå. Vill du se blod? Då har du kommit rätt. Efter 5 minuter har Rambo övertalats av ett gäng missionärer att rädda deras kamrater från nåogon illasinnad gerilla som håller dem fångna. Så då gör han det. 1 timme senare har vi sett 534 kroppar slitas itu i slow motion och Rambo seglar ensam bort i solnedgången. Oj, fölåt, avslöjade jag slutet nu? 1 överkryssad Jois.

Gone baby gone - Ben Affleck

Här är en sån där ovanligt bra thriller. Det är ett barn som försvunnit (känns lite tragiskt kusligt med tanke på vad som hänt i verkligheten). Polisens spår börjar kallna och en släkting hyr in två privatspanare. Mamman är en knarkare och farsan är inte farsan. De bor i ett sunkigt ghetto och ingen vill prata med polisen. Då är det jättebra att Affleck själv är uppvuxen i kvarteren och visar hur en riktig "arbetargrabb" hittar på sin bakgård. De får en massa spår som inte alls leder dit man hade tänkt sig. Lika spännande och oväntad, som tragisk och hemsk. Den här rekommenderar jag. 4 Jois.

Vi ses.

Nu när allas vår Ingmar är borta finns det bara en tronföljare som saknar konkurrens, det är förstås Lars Norén. Även han bor på Gotland. Inte långt från där undertecknad brukar husera. Det är Bermudatriangeln, svärföräldrarna, Lars Norén och Janne Eliasson. Och så ligger Tingstäde Träsk däremellan. Bönderna skvallarar om hur Norén mitt i sommarböljan trampar omkring i sin asketiska japanska swimmingpool i gummistövlar. Den är någon decimeter djup. Kanske tycker han om att höra skvalpet? Nu har han då skrivit sin bloggbok. Och den har jag inte läst. Men väl många andra.

Jag drar mig till minnes en anekdot. (Jag är något av en anekdoternas mästare!) Det var sommaren 1999 tror jag (lätt att dubbelkolla för den vetgirige kalenderbitaren). Jag och min dåvarande familj bodde i ett hus vid Fårösund. Det sista huset innan färjan. Varje morgon tog jag mina, inte Lars, gummistövlar och traskade ner till kiosken vid färjelägret för att köpa mig en morgontidning. Denna morgon var det dock en hiskelig kö till färjan mot Fårö. Det var lustigt tänkte jag. Köpte min tidning och fick då se att farbror Bergman fyllde jämnt, 100 kanske? Han undanbad sig alla gratulationer. Men vad hade han för det, ty det visade sig att bilkön var alla som någon gång vistats inom en radie av 1 km från en loge på Dramaten. Och när jag passerade stod damerna och kindpussades och det var "Ja, men vi hade ju liksom vägarna förbi" och "Jo, men vi tänkte ju ändå bara lämna en blomma och något litet." Jag gissar att Ingmar hade en bra fest den kvällen.

Har som sagt inte läst, och har heller inga planer på att läsa Noréns bok. Däremot har jag av hjärtats lust och fröjd läst många recensioner. Och det är ju för härligt. Om jag förstått saken rätt, och det är jag rätt säker på att jag gjort, har Norén här gjort sig skyldig till något så fruktansvärt osvenskt som att skriva skit om kollegor, kulturredaktioner och kulturkoftor överhuvudtaget. I princip har han alltså öst frisk dynga över alla som "älskat" honom, men ändå vid något tillfälle dissat honom. Dessutom har han haft mage att (flitigt citerat här) säga till sin förläggare att han vill tjäna några miljoner på boken.

Kulturmänniskorna har naturligtvis reagerat i panik. Tidningarna har, smart nog, satt in andra bevakare som istället rapporterat om exakt hur en sån här marknadsföring går till och hur skicklig Noréns förläggare är på att skapa en storm i en ankadamm. Alltmedan Norén själv förmodligen skrattar hela vägen till banken. Men så här får man ju inte göra som kulturikon. Tjäna pengar? På att kasta skit? Ja, jo, nä. Det verkar i ärlighetens namn inte vara något annat än vilken skitblogg som helst. Norén skriver illa om nån gammal gubbe som tydligen somnat under en av hans premiärer och ändå skrivit ner pjäsen. Hur skulle han kunna fatta.... etc etc.

Men det jag ändå älskar mest i bevakningen av den här boken är följande små citat;

"Jag råkar inte sämre ut än någon annan, tvärtom." Leif Zern, DN. "Därför tycker han illa om några av oss och älskar andra, och om det inte vore så lätt att genomskåda hans motiv hade jag kanske blivit upprörd."

Jag mejlade en kollega som läst boken och ställde (givetvis) den där fula frågan: Är jag med?...//.. Jo, ja, kollegan mindes inte riktigt ordagrant men jag hade tydligen skrivit något som Lars Norén tyckte var vidrigt, eller så var det jag som var vidrig. /Johan Croneman DN.

Det verkar som den malligaste morgontidningen återingen fått magsyran i fel magmun. Se mig. Han såg mig. Såg ni. Han såg mig... Jag är med, jag är någon.

Jag tror det var Truman Capote som sa nåt i stil med att "hellre att folk snackar skit om mig än att de inte snackar alls."

Idag lyssnade jag som vanligt på SR Metropol medan jag lagade lunch. De hade bjudit in en forskare som skulle svara på varför vi firade Valborg.
Det lät ungefär såhär:
"Varför firar vi egentligen Valborg?"
"Ja, det är en lång tradition som sträcker sig tillbaks till medeltiden ungefär."
"Ja, men hur började det?"
"Ja, vi har ingenting nedtecknat före medeltiden, så vi antar att man kanske ville fira våren. Ja, och så är det ett helgon inblandat också."
"Så det låter lite vagt. Vi ville kanske fira våren och till miinne av ett oklart helgon?"
"Ja, det är ungefär det vi vet."
Så nu vet ni också, ingenting. Märkligt att en professor i vad det nu var, egentligen får vara med när han inte vet. Vet någon någonting? Kan det vara så att vi firar Valborg mest på kul?
Professorn leverar vidare att dagens valborgsfirande mest är en åminnelse till att det förr inte var så många som tog studenten (och då menar man från Universitet och inte gymnasier) och att man därför ville fira för att visa sin klasstilhörighet... Och därav det moderna fylleslaget som inte existerade före, säg 50-talet.
Så nu vet ni lika lite som jag. Vi firar Valborg genom att rituellt tända brasor till minne av ett bortgömt helgon, sen super vi för att fira våra kära nyblivna akademiker. Ja, men grattis då.
För övrigt tycker jag det är märkligt att alla gymnasister ska firas, alltså, inte att det firar, utan att de firas. Det är typ ingen som firar att de blivit fil kand prof jur leg  läk, när de väl blivit det. Är inte det tokigt?

Jag tänkte, jag borde, jag skulle, men, nej. Skrivkramp typ. En annan dag. Då.
Snart kommer mitt första blogg komma från en Macintosh. Jag är lika förvånad själv.

Sidney är ändå Kungen. Tänk på det ungdomar, det fanns en tid innan Pirate bay också. Ingenting är nytt under solen.

Det här var kul.

Spa-avdelning, Hotell Skansen, Båstad

Tre äldre män ~ 70 klär på sig.
Man 1: Jag hörde att Eriksson gick bort förra helgen.
Man 2: Jo, synd på en så trevlig karl.
De fortsätter klä sig under tystnad. Efter några minuter tar Man 3 till orda.
Man 3: Sååå… det betyder att fru Eriksson äntligen är ledig?

Nu när svenska folket äntligen börjat våga handla på "Nätet", detta sägenomspunna paradis, blir en del av oss särskilt utvalda medborgare spammade med snigelpost istället. Jag talar inte om, jag skriver om... postorderkatalogerna.

Det började för några år sedan då jag snabbt och snajdigt skulle imponera lite på min kära sambo genom att köpa lite tuffa babykläder. Man var ju lite ovan så det krävdes en del googlande. Och så fick man då snabbt erfara att det fanns en uppsjö nätbutiker där man kunde köpa "exklusiva babybodies" för några hundralappar. Såna som en bebis kan ha i en månad eller två. (Man kunde visserligen även hitta bodys for babes, men det är en helt annan historia.) Och så fanns det postorderfirmorna, där man kunde köpa kopiorna för ett par tior eller tre. Och gick det som det gick. Kläderna kom och Linda passade på att shoppa nåt till sig själv vid nästa tillfälle, och så var vi reggade bägge två.

Det verkar finnas någon slags postordermaffia därute. Ty det verkar räcka att man ens tänker tanken på, säg Haléns, förrän man har en 323-sidig bibel i 4-färg hemma. Och inte en, utan två, eftersom vi handlat i varsitt namn. Det hela eskalerade i höstas. Plötsligt drabbades vi av ett virus i brevlådan. Det heter Klingel. Klingel skickar också ut 323-sidiga biblar i 4-färg två gånger per termin. Men det räcker inte. De andra postorderföretagen bombar lite förtstrött vårt hem med "specialbilagor" kanske en gång i månaden. Då är det halva priset på utvald skit. Klingel går ett steg längre. De skickar en fyra fem specialbilagor i veckan. Små häften med rea på kläder som får Ullared att framstå som Chanel.

Vid en snabbantning i badrummet häromdagen hade jag slut på något att läsa. Jag hade redan plöjt alla schampoflaskor och Metron från förra kvartalet. Då brakade det till i brevlådan, så med knipstjärt och brallorna vid fotknölarna hoppade jag jämfota ut i hallen och hämtade hem dagens Klingelleverans. Jag trodde inte mina ögon. Tarmen öppnade sig som den var i paradiset. Jag plöjde med gapande mun katalogen på rekordtid. Blek av fasa och med darrande händer vände jag blad efter blad.

Bäst var några sidor dammode under rubriken "Vårens trend". Där poserade en kvinna runt 60 i något som kan vara världsrekord i bad taste. Hon hade signerat ett idolfoto också, men det var svårt att läsa så jag trodde först det var hon som brukar intervjua kändisar på TV. Men det visade sig vid en närmare granskning vara en kvinna vid namn Paoloa Felix. Vid en tysk googling visade det sig att hon representerat moderlandet vid Eurovisionsfestivalen 1969. Och då tror jag ni fattar nyhetsvärdet. Här har vi alltså en utvald tysk modell som är motsvarigheten till vår Lill Lindfors.

De manliga kläderna är något som skulle ge upphovsmännen bakom Dressman svåra mardrömmar. I bästa fall fanns där något som skulle kunna fungera som överdragskläder efter en framförd isdans av ett par från Ukraina. Mina personliga favoriter finns på jeansavdelningen. Antingen ett par stretchjeans med resårmidja till "succépris", och varför inte matcha dem med en jeansskjorta. Inte i ett jeanstyg, utan två. En halvmörk skjorta med stentvättade insydda inslag. Man kan även köpa en kvast med plastblommor prydda av änglafigurer. Har du redan en afghanhund av porslin i naturlig storlek hemma, då tycker jag du ska gå in på den här hemsidan. Ni andra kan gå in här för att få reda på att det finns en annan värld därute. Klicka här.

Minns ni IT-bubblan? Jag satt på Ericsson i Linköping och skrev dokument som skulle sälja in framtiden redan i morgon. Det var smarta hem och talande kylskåp och allt var det va. Dom däringa skojarna som startade Boo.com hade en enda nyhet för Internet. Det var en liten talande animerad figur som kunde visa trendiga kläder så det gick att snurra på plaggen på websidan. Den lilla finessen kostade väl en halv miljard i utveckling bara den. Men I princip skulle framtiden fungera så att man tog ut ett paket mjölk och stoppade in det igen i genomsnitt fyra gånger, då skulle kylskåpet skicka en beställning till Prisextra som hängde en ny kasse mjölk på din dörr och drog pengarna från ditt konto. Skitsexigt va? Vem ville handla på postorder när man kunde beställa från nätet? Rätt många visade det sig. Och postordern lever vidare. Fast Ullared, det är ingen bra plats.

Det kanske kunde bli en tradition att skriva en "runa" om sina bloggkompisar? Efter Herr Valiers ogenerade hyllning till min ringa person känner jag mig nödd och tvungen att bifalla med returnerande hurrarop.

Micke P, Micke med flätan eller Micke. Kärt barn har många namn. Första gången vi möttes kan ha varit i början av 80-talet. Det var genom vår gemensamme vän Snäcke. Snäcke hade en förkärlek och människortro som än idag tar sig ohemyla proportioner. Han var redan då nån slags fritidsledare med särskild vurm för outsiders. Därför var det ingen som höjde ett ögonbryn när han introduceade Micke med flätan. En kille som då inte riktigt hade bestämt sig för att vara någonting, men ändå Någon. Så med ena halvan av skallen snaggad och den andra halvan halvlånghårig hade han diplomatiskt sparat en fläta av smått gargantoulilska mått. Ingen visste riktigt vad eller vem han var, eller vad han stod för. Men det visade sig snabbt vara en oerhört vänlig och fin människa. Om än svår att få grepp om.

Något som visade sig när vi kom in i militär ålder och många av våra vänner som var lagda åt det hållet valde vapenfri tjänst. Eller i alla fall fejkade till sig det. Men Micke, den fina människan valde att bli elitsoldat i Arvidsjaur. Och fixade det. Där någonstans tror jag det lades en grund till hans oerhört välsvarvade kropp, som han idag har såna komplex för att han bara nästan har kvar.

Micke var ingen idrottskille som oss andra. När vi spelade innebandy började han med amerikansk fotboll. När vi träffade tjejer och cyklade till Hagaparken körde han Mountainbike nerför Åreskutan. När vi... ja, ni hajar. Han är en sån där extremsportare. Och hade han inte träffat mig hade han inte träffat Ester. Och då hade han säkerligen sysslat med Ultimate fighting. Fast det gör han säkert i smyg i sitt garage.

Micke är också en musikalisk människa. Kanske inte på det virtuosa sätt som många av våra gemensamma vänner omhuldar. Snarare en rockkille med mer attityd än finlir. När vi var runt 20+ hade jag den stora äran att producera hans andra demotejp. I den spartanska studion visade han upp en majestätisk hållning till sina egna verk. Av oklar anledning valde han dock att inte gå vidare med den karriären, utan att börja hyra ut kontorsutrustning. Något han gör än idag. Tyvärr. Micke har något helt annat i sig än att hyra ut elektriska mojänger. Snart kommer han att hitta det, han också. Jag vet att han vet.

Herr Valier bytte (av skäl jag aldrig fått veta) namn när han gifte sig. Han är en predestinerad stjärna, med en oerhört mångsidig begåvning och alltid med ett huvud lite mer på ett skaft än oss andra. Det enda som hindrar honom från att blomma ut är hans dominanta ödmjukhet. Och det är precis så motsägelsefull han kan vara.

Micke, I love you.

/Jois

PS Detta får jag inte betalt för att skriva.

Trodde verkligen jag aldrig skulle behöva skriva det här, men efter en del kommentarer hos andra bloggare känner jag mig tvungen.

Om jag hade varit diktator i t ex Kina eller Nordkorea, hade det varit skitlätt för mig att ta alla som inte gillar det jag skriver och stoppa in i fängelse. Där hade ni kunnat äta sten tills ni kom på bättre tankar.

Nu bor vi i en demokrati, vilket innebär att jag kan ha vilka åsikter jag vill och dessutom publicera dessa på nätet. Nätet är allmän egendom. Eller möjligen Telias... I alla fall, lika stor rätt jag och ni har att skriva om vad n vill, lika stor rätt har jag och ni att låta bli att läsa sånt ni inte gillar. Skönt va? It may come as a surprise.

Av någon anledning finns det vissa kollektiva händelser människor verkar "gå igång" på och samlas kring. Naturligtvis finns det ju ofta ett nostalgiskt värde att luta sig mot, men även, i hög grad, personliga tillkortakommanden där man kan använda dessa händelser som nån slags "pass" att skylla på. Det här stör mig oerhört. Varför vet jag inte, men förmodligen då jag är som jag är.

1.) Staffan Westerberg och strumporna, samt SW och Storpotäten. Jag verkar vara den enda i min generation som såg Staffans storhet. Vilse i pannkakan var ett fantastiskt dockäventyr. Staffans strumpdockor var däremot ett misslyckande. I alla fall det avsnitt jag såg, för till skillnad från er andra valde jag att inte titta på dåliga barnprogram. Det fanns andra saker att göra istället. Som att hitta på fotbollslag till mitt Stiga bordsfotbollsspel och lotta cuper.

2.) Sock-i-plast. Sorry Micke. Det VAR helt naturligt för små barn att halksäkra skor oå lågstadiet. Att det blev sockiplast berodde på att konungariket Sverige vid den här tiden var lydstat till Sovjetunionen. Därför, hur konstigt det än kan låta, fanns det helt enkelt inte dyra märkesskor i barnstorlek. Det närmaste man kunde komma var Konsums märke Leijon, från Finland... och det var inte heller så hot. Idag har man kanske någon slags halksäkra skor tills man är två, sen är det Converse som gäller. Men i mellanstadiet hade vi i alla fall blivit så stora att vi kunde ha märkesskor. Då minns jag att sockiplast och de där blå kommunistskorna i helgjuten gummi, gick under namnet Adidas Biaffra.

3.) KISS. Hårdrocksbandet alltså. Och i viss mån ABBA. I mitten av 70-talet fanns en del som gillade hårdrock, och andra (tjejer) som gillade att klä ut sig till Agneta (dåtidens Bratzdockor). Men det var få som erkände det. De flesta tyckte det var hemskt och anskrämligt. Tydligen är det väldigt många som ändrat sig på äldre dar. Kiss sålde ut Stadion. Till skillnad från 80-talet, då de fick ställa in sin Sverigespelning pga för dåligt publiktryck.

4.) Offentlig sexism. Sedan 90-talet turnerade en grupp som hette Chippendales land och rike runt. Det var en handfull vackra män som tog av sig kläderna till musik och gjorde "erotiska rörelser". Ingen kvinna jag känner skulle frivilligt erkänna att hon tänkte gå på nåt sånt. Ändå säljer de ut Globen 3-4 kvällar i rad. Lek lite med tanken på att "the swedish bikini team" skulle strippa på globen inför 5000 män. Hör ni ramaskriet? Nu åker istället sveriges underhållningselit, skådespelare och artister, på turné under namnet A ladies night. Vad de gör där, vet jag faktiskt inte, av naturliga skäl. Varför ska kvinnor särbehandlas och varför är det naturligt att samla tusentals kvinnor under ett tak för att ha roligt? Varför får inte män ha kul?

5.)  Generation  X.  Det är jag det.  Varför kan min generation inte lyckas med nånting? Är det ett inbyggt komplex mot 40-talisterna? Är det 40-talisternas tysta hämnd? Reinfeldt föryngrade regeringen drastiskt och rensa ut "gubbsen", bara för att se den ena ministern efter den andra avgå. "Så jag har inte betalat TV-licensen på 20 år, vaddå?" Det saknas självinsikt och konsten att INTE skylla från sig på andra eller omständigheter. Förr gjorde man i alla fall en sk pudel. Men den här generationen "tar ingen skit" och istället blir den aspackade SSU-ordföranden "kränkt" när han inte får dricka sig redlös offentligt.