Ärlighet varar längst. Det sa Pontus Gårdinger igår till några deltagare som "ljög" och åkte ur tävlingen Sanningens minut. Min favoritdeltagare var tjejen som berättade att hon för länge sedan varit med i Robban Ascbergs program Insider och blev så illa framställd då. Nu ville hon ha revanch och upprättelse.
Hon hade deltagit i en episod av Insider som handlade om hur man mörkar och kränger sjuka hästar som friska. Tydligen ska hon ha blivit framställd som just en sådan person och nu skulle hon aäga sanningen. Hon började med att erkänna lite skattebrott, samt att hon medvetet ljugit om andra hästar hon sålt. När hon till slut fick frågan om hon sålt en sjuk häst som frisk någon gång, ja då var det inte mer med det. Tack och hej. Jag minns inte om hon ens fick i hop 10.000 kronor för besväret. En knaper månadslön för att för andra gången i rad nu ha ljugit och blivit avslöjad i TV. Vem ska nu köpa hennes hästar? Hennes svärmor kanske?
Det slår mig att Insider har handlat om människor som påstår sig kunna tala med hästar, människor som har sex med hästar, människor som skadar hästar samt då, människor som säljer sjuka hästar som friska. Det ägs trots allt 200.000 hästar i det här landet. Men varför inte sammanföra dessa människor, De som kan tala med hästar kan följa med vid försäljningar? De som skadar hästar har ingenting emot hästar just. Det är psykopater som enligt FBI följer en seriemördares "normala" karaktärsutveckling. Man börjar med att bli lite skogstokig, sedan skaffar man sig ett hatobjekt. Det kan vara Olof Palme, det kan vara IFK Norrköping. Sedan när man hatet genom att konstruera brinnande pamfletter och illa gjorda webbsidor. Därefter är steget inte långt till att döda. För att försona sig med tanken börjar det dreglande lilla kräket med små saker som itne kan försvara sig, och som är lätt att städa bort. Katter, hundar eller till och med insekter. När gullighetsfaktorn är nedbruten är det dags för nästa steg, stora djur som inte kan försvara sig, men som inte går att städa bort. Nu måste mördaren träna på att inte avslöja sig. De åker till landet och stabbar en stackars häst och sticker igen. Nästa gång blir det kanske en ko, men det brukar inte ge samma eko i tidningarna, av någon anledning. Sedan kan man börja döda människor.
Motsatsen till djurmördare borde ju vara en galavärd. En trevlig filur som ideellt samlar ihop miljoner till behövande världen runt. Vi har till exempel Faddergalan, Barngalan, Cancergalan, Bröstcancergalan, Hjärt och lungsjukas gala samt alla de här "banden". Nu har jag glömt vilken färg som betyder vad, fast den rosa är för tuttar, sen finns det en blå och en vit och någon till. Vi får inte glömma AIDS, men där är jag osäker på om man har galor förresten. Grammisgalor har vi tydligen kvar. (Visst är det lite märkligt? Med tanke på hur mycket skivbolagen skurits ner torde det väl finnas fler som jobbar med videouthyrning än aom faktiskt jobbar med skivförsäljning i det här landet. Men deras firmafest ska vi få se på TV i alla fall. Är det tusen sålda ex för en guldskiva i år?). Efter det kommer ju guldbagegalan och så ska ju året sammanfattas med Idrottsgalan, Fotbollsgalan och såkert någon idrottsgala till. Nobelgalan var ingen höjdare i år, det var däremot Fredsgalan. Sedan rundar vi av med Polarprisgalan. För att återansluta med Pridefestivalen och den där Knappengalan. Och så har vi...
Mina tappra vänner. Det är definitivt inget fel i att försöka samla in pengar till nödställda och sjuka. Men men... första gången man sände säg en Röda Korset-gala, då borde väl intresset varit på topp. Jag inbillar mig att första gången man blir konfontrerad av en humanist, ja då lättar man lite på lädret. Ett år senare får man skaka de sista örena ur lädret för att ens egna ungar ska få suga på ett salt kex till jul. Resten har man förmodligen skänkt till välgörenhet. Men nu är det ju inte så. Fast med de artistuppbåd och den mediaexponering som ges kan väl inte övertrumfa sina egna insamlingsrekord varenda förbaskad gala? Väl? Jo, det är exakt det som händer. År efter år, gala efter gala, vecka ut vecka in, finanskris eller ej, "Grattis Skövde, i år slog vi insamlingsrekordet för femtielefte året i rad. Hur är det möjligt?
Är det möjligt? Njae, som någon sa en gång, med siffror och statistik kan man bevisa precis vad som helst. Det är såklart olika nyanser av vitt i de små eller stora lögner som kallas välgörenhet. Såklart att inte Noscancerfondens insamlade medel kommer att braka i höjden förrän det visar sig att noshrningen Nelsons bror fått cancer i hornet. Och det året kanske inte BK Minignuttarna får lika mycket från Binglotto för den kanalen la sitt krut på Uppesittarkväll med Siw Malmkvist istället. Det här året. Men galan ska visas och gamla Idolvinnare ska dammas av och göra gratiscovers och säga tack för ditt bidrag. Men vem räknar de räknade pengarna?
Det är klart det är roligare att ge om man får vara med om nåt så stort som ett rekord samtidigt. Men det är ju inte ett självändamål. Och när pengarna sedan ska skrapas ihop till katastrofoffren, då är där många som ska vara med och dela på kakan. Bor man i Stockholm blir man flera gånger i veckan antastad av lite för trevliga svenska ungdomar som vill ha dina pengar. För ett gott ändamål såklart. Men tackar man nej en gång, står det en säljare till femtio meter bort. Till slut har de effektivt skärmat av en hel t-banestation så alla passagerare måste förklara varför de inte är intresserade av Sydjemens pungråttor inte ska tvångssteriliseras, fridlysta som de är i Sverie och så. "Redan medlem" ljuger jag, så klarar jag mig fint förbi med ett leende och en kamratlig dunk på ryggen. "Kamrat", tänker jag, fast det tror jag inte ungdomen skulle fatta.
Vilket leder mig in på det jag skulle säga, nämligen God Jul och Gott nytt år! Och kom ihåg, vill du ge något dyrt, gör det. Vill du inte ge, skit i det.
Här är en kille som i alla fall får uppleva en jul till. Spana in hans fantastiska flyktväg.
Ibland räcker inte viljan hela vägen. Men tanken var fin, med Kubriks 2001 i bakrgrunden och allt. Det är tydlgen en bit kvar till nästa svenska popunder.
Här kommer en favorit i repris. Det är en bit kvar till en Oscar, om vi säger så.
Då var det dags igen för en ny fildelardebatt. Nu verkar det inte längre vara aktuellt med att komma åt filerna, utan användarna. Den nya lagen ska "bara" se till att buset åker dit. Genom att låta företagen kunna kolla upp de IP-adresser som är hetast ska man kunna sätta dit storkonsumenterna. Och där dog debatten.
Om vi skiter i den moraliska biten om upphovsrätt och tittar på den tekniska, kan vi konstatera att storkonsumenterna redan igår skaffat sig "anonyma" IP-adresser. Det är inte särskilt svårt om vet hur man gör. Därför kommer fildelarpoliserna i sin iver att inte verka bortgjorda börja jaga dig och mig istället. Fast jag kommer också ha en hemlig IP-adress när lagen träder i kraft, så då återstår bara du.
Sedan finns det naturligtvis de som är mycket mer tenkiskt bevandrade än fildelarpoliserna. Det vill säga fildelarmaffian. Och då menar jag inte maffia som i ett kompisgäng som delar filer med varandra, nej, jag menar den riktiga maffian. I de länder där den här lagen använts har maffian nämligen sniffat upp egna storförbrukare och skinnat dem på stora pengar. Såna som du och jag.
Men å andra sidan, varför ska jag ladda hem filer för? Nu finns Spotify. Ok, där finns inte allt. Men så småningom. Man skriver bara in låten eller artisten man vill lyssna på och sedan klickar man och lyssnar. Och, det är gratis, om man står ut med lite reklam. För en hundring i månaden är det reklamfritt. Och det lär inte dröja särskilt länge innan det blir samma grej med filmer.
Filer är med andra ord passé som produkt betraktat. Så fildelningslagen kommer att komma... tio år försent. Saker förändras. Vad ska vi egentligen med Volvo till om ingen vill köpa bilarna? Vad är egentligen en artist? Plötsligt kommer vi in på en helt annan aspekt på meningen med upphovsrätt. Det är ingen mänsklig rättighet att vara popstjärna. Det är däremot en mänsklig rättighet att vara konstnär. Och en konstnär kommer alltid att finna vägar att uttrycka sig, oavsett om hon tjänar pengar på det eller inte. Den som vill vara popstjärna kommer förmodligen att hitta vägar dit hon också. Men skivan som sådan är förbrukad.
Minnesgoda läsare minns hur jag låg däckad i influensan för ett par veckor sedan. Säg den glädje som varar. Nu kom det tillbaka med full kraft och inatt kändes det som jag var Jonas Gardell som spenderat kvällen i en fängelsedusch. Ont hade jag. Men så i morse kändes allt lättare igen. Konstigt.
Nostalgi är en underskattad hårdvaluta. Under de glada it-åren dök en helt ny generations minnesartefakter upp på marknaden. Inte minst tack vare internet fanns allt tillgängligt igen. Gamla swatch-klockor i original gick för tiotusentals kronor. Tyvärr har jag inte kvar mina. Vissa McD leksaker från de där barnlådorna börjar också bli hårdvaluta. Det ska bli spännande att se om det är någon som kommer att bjuda mer än två och femtio för ett Carl Larsson original om femtio år. Samtidigt som Lejonkungen 4 från McD går för 500 Miljoner. Hm, kanske inte ändå.
Innan vi begåvades med reklam i medierna i det här landet så var det fulaste en artist kunde göra, just det, reklam. Det var några gamla Dramatenskådisar som ställde upp i reklamfilm på bio, och de kund knappt visa sig på jobbet sedan. Sedan kom som sagt Blå blå stunder och (som om Tomas Ledin någonsin haft någon integritet att förlora?) sedan var det helt ok att göra reklam. Idag är det inte helt ovanligt att små små indieband skriver reklamlåtar direkt för t ex en bil och lever gott på det.
När man är så sjuk som jag var igår är det helt ok att ligga i en soffa och titta på Ophra. Igår hade hon med sig Tina Turner och Cher som gäster. Tina T har någon slags avskedskosert i Vegas just nu. Förra året återförenades The Police med en världsturné. En enkel sökning på Ticnet berättar att i vinter kommer Simply Red hit, och Whitesnake, för att inte tala om den julshow där Kurt Olsson ska knyta ihop Abba-låtar med julevangeliet.
Det finns de som anser att man gör helt fel i att återförenas. Det var bättre förr, låt det vara så. Men sedan finns det också nya generationer t ex musikälskare, som aldrig fick chansen att se vissa band eftersom de redan lagt av. Men i det långa loppet kan vi helt enkelt sluta låtsas och inse att det är många artisters sista chans till en hygglig pension innan de kan dra sig tillbaka för gott(?). Abba vägrar återförenas. De har råd. Men Ebba Grön som blivit erbjudna flera miljoner för en come back vägrar också. Av rent etiska skäl. Fast det är säkert enkelt för Thåström, som tjänade alla pengar. De andra, som inte skrev låtar, kanse kunde få en slant de också? Det är ju ingen som inbillar sig att banden ska vara lika "unga och kåta" som de var när de begav sig. Det är bara en liten nostalgiresa som gemene man är beredd att betala en tusenlapp för att minnas.
En nostalgisk resa är att tända eld på bocken i Gävle. Kolla här: http://www.merjuligavle.se/Bocken - Nu står den där jävla bocken där. Undra hur länge den ska stå i år? (Lennart) - Den är larmad. I år står den. (Lennarts kollega) - Det säger vi varje år. Likt förbannat är det nån som sätter eld på den. (Lennart) (Från filmen Black Jack)
Till alla nyfralsta fans av Sonseed(!???!) med hiten Jesus is a friend of mine. Hav fortrostan. Bandet ar pa riktigt och ni kan ladda ner deras debutalbum First Fruit (mycket blommor och bin dar....) fran den haringa sajten.http://www.cabel.name/2008/09/sonseed-full-album.html
Då och då funderar man lite över ondska. Vad är det? I fredags hade jag förmånen att få diskutera ämnet med en insiktsfull fotograf. Han trodde man kunde födas ond. Det tror inte jag. Däremot tror jag att omständigheter kan göra människor onda rätt fort. Men vad är det då?
Ondskan är abstrakt. Den kan man inte ta på. Däremot kan ondskan ta på dig. Det är därför många väljer att avbilda ondska som en djävul. Djävlar och demoner, när du tänker efter, avbildas alltid så motbjudande som möjligt. Inte sällan i förvridna grimaser där tungan hänger ut och ögonbrynen är formade som equalizer från Märsta. (V)
Motsatsen till ondska är godhet. Empati. Omtänksamhet. Det kan man inte göra någon film av. Ingen, utom föräldrar, är intresserade av ett gullligt snällt barn. Alla vill se den renaste formen av kärlek och förälskelse på film, men inte bara. Det måste finnas ett element av ondska som huvudpersonerna först ska övervinna.
Sture Bergwall, någon som minns honom? Sture är en gravt psykiskt sjuk man som 1981 grips för att han försöker råna posten med en vattenpistol. Han fick sluten vård. I samband med det kommer Sture på att han är någon annan. Nämligen Thomas Quick. Sveriges värstaste värsta seriemördare. Han har sett på TV att de hittats en död person i Dalarna och erkänner att det var han. När polisen frågar om han möjligen mördat ett gäng andra försvunna eller olösta mord i trakterna tar han gladeligen på sig det också. Äntligen är Thomas någon. Men är han ond? Förmodligen inte, men han önskar att han vore det. Vi kan ju leka med tanken på att han verkligen gjort alla morden. Är han fortfarande ond? Nej, för han vet inte riktigt vad han håller på med. Hans (och de flesta seriemördares) sinnen för proportioner är trasiga och doktorerna kunde inte laga dem.
Fram till mitten av 70-talet har världens alla medborgare gått man ur huse för att se fina rättrådga hjältar. poliser eller läkare som räddar liv, blir kära och stoppar buset i fnkan. Sedan kom Clint Eastwood och Charles Bronson och tog lagen i egna händer. Det var då ett helt nytt grepp som kittlade något av alla våra tabun i det kollektivt undermedvetna. "Visst, killen borde ha rätt till en sjysst rätttegång, men kom igen, han har mejat ner Charles Bronsons fru och våldtagit hans dotter. Klart Charles ska få göra upp män emellan." Och det lilla moraliska övertrampet leder till vi idag på bästa sändningstid slaviskt följer skurkar, seriemördare och annat löst folk. Men är de onda? Nja, så enkelt är det inte. Deras handlngar är genomruttna, men samtidigt en visuell förlängning av vårt allra svartaste inre. Och så är de ju så trevliga människor "civilt".
En korrumperad snut ska vara det värsta som finns. Det är ondska. Men inte när vi får se hela bilden. Inte när vi får gå en mil i hans eller hennes skor. Plötslgt inser vi att det kanske kunde vara jag som tog den där mutan, OM jag hamnat i juset DEN DÄR omständigheten. Och så blir det inte djävulsk ondska, utan möjligen bara ett mänskligt misstag. Och där någonstans ser vi plötsligt godheten i oss. För det ena kan ju inte existera utan det andra.
Ren ondska är egoism i sin allra renaste form. Det är också därför de som kallar sig Satanister idag hyllar sig själva. De tycker att det som en gång kallades djävulsdyrkan är töntigt. De tror lika lite på Djävulen som en röd man med högaffel som de tror på tomten. Men de tror på egoismen. Sig själva. Och möjlgen några coola demoner. Ondska måste vara lite tufft med dödskallar och eldsflammor trots allt. Den som har flest skärsår i armarna vinner typ.
Men godheten är så enkel. Ser du en medmänniska som har snubblat så hjälper du henne upp. Är du ond har du inte tid, utan går förbi.
Veckans roligaste artkel är den här. http://www.expressen.se/noje/1.1378218/linda-rosings-skrackresa Linda Rosing är skräckslagen över att få åka till Argentina och leka i ett TV-program. Hon undrar hur hon ska kunna sova med mördare och våldtäktsmän som härjar utanför hotellet. Linda är ganska långt ifrån vad vi andra kalla normalbegåvad. Hon är tidgare känd för citat som "Vad har man för valuta på Gotland, är det Euro där eller? Är hon en ond människa? Ja, det är hon faktskt. Hon sätter alltid sig själv i första rummet och förmår helt enkelt inte att se längre än så. Ofrivilligt ond kanske man kan säga. Jag tycker om slutkommentaren där hon berättar att hennes plan för att undvika att bl rånad och våldtagen är att göra sig så ful som möjligt. Man häpnar.
Är mobbning ondska, eller beror det på vem man fryser ut?" target="_self">Ha ha
Jesus var en fin kille. Men för att få Jesus att framstå som ondskan själv krävs verkligen att man saknar perspektiv på tillvaron.
Vi har blivit med tvättmaskin! Den gamla brann upp och ska jag vara helt ärlig så fick den vad den förtjänade. Vi var aldrig kompisar. Den nya (jag har inte sett en ny tvättmaskin på många många år, förräns nu då) är fantastisk. Man stoppar in tvätt, lägger en dos tvättmedel i en låda och väljer en knapp och trycker på start. Sedan sköter tvätten sig självt. Till skillnad från den gamla maskinen som fastnade då och då mitt i ett program och som ibland kunde stå och skölja hela natten och ibland när man öppnade luckan så tömde man ut allt vatten på golvet. Så det är en befrielse.
Det här är jag nu. Normalt går det en maskin per dag när man har två dregliga snoriga ungar och en sambo som vägrar använda samma kläder två dagar i rad. Nu tvättar jag ikapp. Jag tvättar kulörtvätt. Jag tvättar ylle. Jag tvättar kuddar och sofföverdrag. Jag tvättar ytterkläder och gamla gympaskor. Jag tvättar stolsitsar och sittpuffar. Snart ska jag tvätta tapeterna och taket också.
Nu ska jag sitta och klippa barnkonsert på film. Barn är vår nya accessoar(?). Nu är det finkultur till barn som gäller. Jazzkonsert, barnopera, barnutställning. Snart ställer vi säkert ut våra barn på Älvsjömässan. Best in show i Dressyr. Visste ni att det finns ett Latteställe i Stockholm där barnen kan få något som heter nåt tjusigt på italienska men som är varm mjölk i ett trendig glas, garnerat med lite nymald kanel? Lattelino kanske? Barnens egen melodifestival är snart större än den vuxna och det är väl en tidsfråga innan barn får ta körkort också. Det allra värsta tycker jag är när man kallar barn för Kids. Wild kids. Eller att döpa sin unge till Kid. Vilka komplex ska inte den killen få när han blir stor. Blir han stor? Så här blir våra barn när de växer upp:
Annars är det senaste senaste att presentera "nyheten" innan den hänt. I helgen kunde man läsa om vad Linda Rosing svarade i sanningsfrågesporten Här är ditt liv. Och det innan programmet ens sänts. Och idag kan kan man läsa om allt som kommer att hända på Fotbollsgalan ikväll. Det är ganska skickligt eftersom det sänds direkt (tror jag i alla fall). Man vet aldrig så noga med TV4. Jag skulle titta på en fotbollsmatch de sände i somras, men av olika skäl kunde jag inte ha något ljud på. Då kom jag på det geniala att lyssna på radiosporten via min mobiltelefons radio, i hörlurar, och samtidigt titta på TV:n. Och... det står live och direkt och allt vad det heter i TV4:s lilla logga uppe i ena hörnet. Ändå kunde radiosporten rapportera 10 sekunder tidigare från sin sändning. DET måste jag säga är imponerande. Undrar om de hann slänga in en kupong på Oddset på tio sekunder också?
Veckans djuping: Darin. Darin erkänner att han inte vet vem han ska bli kär i nästa gång. "Det kan bli vem som helst, säger han". Journalisten tar fasta på det och tänker att ja, vem som helst kan ju till och med vara ett stort fan. Han kan alltså tänka sig att bli ihop med ett av sina fans. Det är ju underbara nyheter för fansen. Och så slösar man på träd genom att skriva ner skiten på papper.
Den alltigenom rättvisa hyperorganiskt biodynamsikt odlade Colaläsken kommer från Whole Earth. Snygga burkar är det också. Den är frisk och god, men kanske inte direkt smakar COCA cola, fast det gör ingenting. Cuba Cola med citron är fortfarande den allra godaste colan.
De har andra smaker också, men de har jag inte prövat på än. Just nu kan man köpa burkarna på Cafe Sjöstugan nere vid Brunnsviken samt ett litet "personligt" lunchställe med alltigenom alternativa maträtter som ligger ett tiotal meter från Norra Brunn, så det är ju nära för Ragge, Johny, Micke o Ester i alla fall...
Ni kan sluta skicka choklad och blommor nu. Jag är så frisk som man kan bli, då man varje morgon kryper ur sängen och ställer sig i duschen och snyter ur sig 2 liter snor.
Kära fru Bartman, nu har jag gått på tur igen. Till det där ekologiska cafét vid Brunnsviken. Där åt jag och min minsta varsin portion med pannkakor med sylt och grädde. Sedan skrämde vi bort en flock på 46 änder som kalasde på rönnbär. Det var kul. Jag kollade också upp den där alternativa Colan som är så god, den heter nn<br><br>PS Herr Valier hälsar att han har en ny designtävling på gång. Första pris är ett års praktikplas hos Georgio Armani.<br><br>
Det är så tragiskt att se hur alla USA-hatare inte riktigt vet hur de ska hantera det faktum att Obama vann valet. Och det med en devis snodd av Byggare Bob, "Yes, we can.". Han är dessutom sv... färgad. Och snäll. Och för fred. Och miljön. Min Linda är övertygad om att han kommer att lösa mellanösternkonflikten. Han är garanterad ett fredspris inom tio år. Det är bara hans värsta fiender som har något ont att säga om honom. Vi kan väl säga så här. Obama skulle i Sverige, rent politiskt, ligga straxt till höger om Alf Svensson. Och McBain skulle få Olof Palme att framstå som en moderat. Nä, det stämmer inte riktigt. McBain är som en korsning av en Marxist och Sverigedemokraterna. Kasta ut alla som inte är vita, strejta eller alla arbetslösa. Kasta ut alla som gjort abort och döda resten. Man kan läsa bibeln på många sätt, men att få Obama till antikrist kräver ju en schmula fantasi.<br><br>
AIK slutade 5:a i allsvenskan. Det var ju inte så svårt att spela fotboll efter att man fick reda på att fansen gillar laget trots allt. Grattis Kalmar. Och grattis DIF, äntligen sämst i stan igen.<br><br>Av totalt ointresse undviker jag att se alla sk kändistävlingar där det ingår sång och dans. Jag har inte ens sett en sekund isdans av misstag. Men av tidningarna har jag förstått att kända människor ska lära sig åka konståkning. Intresseklubben antecknar.<br>
Däremot har jag förstått att det finns en kille i Idol som åkte ut för att han kritiserade själva programidén. Sånt gillar vi. Sedan kan man ju fråga sig hur dum man är om man är med i Idol för att tro att man ska få göra "sin grej". Idol är en finlipning av diamanter som ska skina på Finlandsbåtar och centruminvigningar. Thats it. A totally waste of time.
När jag var typ sju satt jag och Adis på hans gräsmatta och jagade skalbaggar med förstoringsglas. Då cyklade Anders Bagge förbi med en lekkamrat. Han var 5 då. Vi lurade in dom på tomten och lurade killarna så vi kunde bränna dem lite med förstoringsglaset, utan att de fattade hur det gick till... he he. Barn är för härliga. Undrar om han minns det.<br><br>
Däremot såg jag ett program igår, som jag också normalt undviker, men denna gång kunde jag inte sluta titta. Det var en ung tjej från Dalarna som var med i ett program som går ut på att man ska svara sanningsenligt på de mest privata och pinsamma frågor man kan tänka sig. Då får man en massa pengar. Om man då rannsakar sig själv, kan man ju redan på förhand försöka ta reda på följande; är det värt en halv miljon för att hela svenska folket, inklusive mina föräldrar på plats, ska få veta min allra mörkaste hemlighet. Och det beror kanske på vad hemligheten är då.<br>
Den här stackars flickan hade nog inte riktigt alla knivar i lådan. För tio tusen avslöjade hon glatt att hon både hade strippat offentligt på semestern på Thailand, sugit av en kille för att ersätta ett bord hon haft sönder men inte hade råd att laga. Och det var liksom bara början. Hennes lika korkade syrra satt i soffan och hejade. Hennes far såg ut som han i tankarna redan börjat omformulera sitt testamente. Hennes mor satt mest och skrockade och menade att hennes dotter alltid varit lite frigjord av sig. Men sedan... kom man upp till sjuttiotusen kronor. Där sitter kvinnan och utan ett spår av ånger, erkänner att hon förskingrat pengar på jobbet och snott pengar av sin brukare för att ha råd med en semesterresa med sin nya kille.
Där brast det till och med för morsan. Pappan såg vid det här laget ut som han ville försvinna för evigt. Till ocn med lillsyrran såg chockad ut. Och när botox-Gårdinger till slut frågade om hon någon gång varit full när hon haft jouren drog morsan i nödbromsen. (Man kan göra det när man vill att den utsatte ska sluta.) Så grattis du flicka lilla. Som assistent kan man säga att du just fixade dig tre månaders fallskärm eftersom du får sparken idag. Hoppas du tycker det var värt det. Att sno pengar från jobbet som assistent, det är nog ungefär så lågt man kan sjunka. Det är som att förskingra kollekten i kyrkan för att spela på hästar. <br><br> <br>
Istället kan man fråga sig hur det här går till egentligen. Det blir bara konstigare för varje gång jag tittar. En växt gör ett trick helt enkelt.
När jag vaknade i måndags kändes det som att jag gått tre ronder mot Mike Tyson.
När jag vaknade i onsdags kändes det som jag gått två ronder mot Paolo Roberto.
I morse kändes det som jag mest fått huliganstryk.
I morgon kommer det förhoppningsvis mest kännas som jag fått en bitchslap av Magnus Uggla, mest förnedrande med andra ord.
Det går åt rätt håll.
Men ett krya på dig hade man ju kanske vågat hoppas på.
Idag skulle det ha varit bilvård. Jag skulle ha lämnat in bilen för lite grejor, lagt nya vintersulor och fixat T Liljrnbergs repor... men jag är sjuk. Och inte bara jag. Min klena sambo valde att gå till husdoktorn för att checka en eventuell öroninflammation. Hon säger att det gör ont. Mina våp till söner ligger och simulerar förkylningar och feber för att slippa gå på dagis. Dessutom kräks de. Min dödshotande förkylning i kombination med kraftig yrsel vid större ansträngningar är det ingen som verkar ta någon större notis om. Typiskt, alla bara tänker på sig själva.
Så nu har jag fått ringa fjorton telefonsamtal till dagis, bilverkstad, färdtjänst, farsan, assistenterna och dessutom försökt ledsadga en förvirrad assyrirer som befinner sig utanför Stockholm med vår nya tvättmaskin på flaket. Medan Linda sitter och relaxar i doktor Bergshamras väntlounge, blir förmodligen uppassad med manikyr och Latte, sitter mina barn och tittar på Bompa och jag skriver detta. Hur är det möjligt? Allt är möjligt med en laptop. Nu gick t ex Adam ut i köket för att ställa till rackartyg. Nyss försökte han plantera om mina petunior, varför jag får rengöra tangentbordet straxt. Nu ska jag rädda syltburken.... kkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkk
Medan jag låste köksdörrren har Adam bloggdebuterat, 2 år gammal.
1970 minns jag, de var straxt efter månlandningen och sen kom färg TV. Av någon anledning hade min farsa snöat in på Grundig. Han sa att det var tysk kvalitet. Åh, det var fina grejor.
1975 gjorde jag min debut på TV. Mussemajen ägde en svartvit videokamera. Eftersom kassettband för video inte var uppfunnet då, spelade man in video på rullband. I klassen hade vi övat in några väl valda scener ur Gustav Wasas liv. Anders I var den mest porträttlike i sin karekteristiska frisyr och fick vara Gustav. Själv spelade jag en dansk soldat vill jag minnas.
1980 kunde man i Sverige roa sig med följande underhållning en lördagskväll. TV en lördag 1980. För detta betalade man 600 kronor om året i licens... (Jag vill att ni här uppmärksammar några detaljer. Bortser vi från att det var OS-sommar var det alltså sändningar mellan 18 och midnatt. Och som lite extra glädjekrydda på moset bojkottade bl a USA OS i Moskva. Med tanke på att OS då fortfarande var en amatörtävling (man fick i de flesta fall inte känna några pengar på sin sport) hade man kvar att njuta av hyperdopade östtyskor i sina essen samt Maria Akraka. Lägg också gärna märke till att en rockgala går av stapeln. Med våra då största rockstjärnor. Gyllene Tider och Björn Skiffs. i övrigt bjöds man under en och en halv timmes prime time på en dokumentär om den amerikanska fackföreningsrörelsens historia.
1989 begåvades Sverige för första gången med två nya kanaler med reklam. 1991 kom fler. Plötsligt kunde man se både Hajen och James Bond på TV. Gratis. Men film var ju fortfarande bäst på bio, så det man såg på TV var ren bonus. Men lite spännande och lyxigt kändes det faktiskt att se reklam i TV. För på den tiden gick man på bio en kvart före utsatt tid, "för att inte missa reklamen." Föga anade våra reklambyråer vilket monster de då skapat i våra dumburkar.
1995 hade alla video och stereo-TV. Några få satsade på Laserdisc, det allra senaste med oöverträffad bildkvalitet. För en förmögenhet.
2000 hade laserdiscarna blivit DVD. Och man kunde kopiera skivorna i sin hemmadator.
2005 får man en DVD-spelare på köpet om man köper en dubbeljapp på ICA. Ingen äger längre en VHS. Däremot känner sig alla kallade att köpa en platt TV. Här blir också film inte längre bäst på bio.
2008 har några få kallade skaffat en BlueRay-spelare. Eftersom det ska vara världens i särklass bästa filmmedium och som definitivt kommer att döda biograferna, tänker sig "marknaden" att övergången från DVD blir snabb och smidig. Det blir den inte. För skivorna är fortfarande så dyra och kvaliteten är inte så mycket bättre att det är värt det. Så nu finns en hel vitvaruvärld där ute med fotbollsplaner till lager fyllda av osålda Blue Ray filmer och spelare. För snart kommer något helt annat.
För. Glöm inte att det redan finns 3dimensionella bildskärmar. Och snart blir de så billiga att du också kan få en. Då kan man alltså själv sätta krokben för Ronaldo när Sverige möter Portugal. Vad händer då? Blir nästa steg parallella direktsändningar som personifieras? Det kanske skulle vara det allra bästa. Att, om man så önskar, vinner AIK alla matcher och SM-guld varje år, hemma hos mig. Medan DIF vinner allt, samtidigt, säg hemma hos t ex Ola? Vilken gudomlig rättvisa det skulle bli då. I äkta HD ockå,
Johan Lindell är oberoende liberal. Det betyder att han verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Hans viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom. Johan lindell står fri från partier och organisationer (med undantag för AIK). Idéerna på denna sida är hans egna, men baseras ibland på ren minneskonst eller mer sällan snodda idéer utan större faktakontroll. (Fritt efter DN:s något pompösa debattdevis.)
Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta. /Groucho Marx
