Det började för några år sedan då jag snabbt och snajdigt skulle imponera lite på min kära sambo genom att köpa lite tuffa babykläder. Man var ju lite ovan så det krävdes en del googlande. Och så fick man då snabbt erfara att det fanns en uppsjö nätbutiker där man kunde köpa "exklusiva babybodies" för några hundralappar. Såna som en bebis kan ha i en månad eller två. (Man kunde visserligen även hitta bodys for babes, men det är en helt annan historia.) Och så fanns det postorderfirmorna, där man kunde köpa kopiorna för ett par tior eller tre. Och gick det som det gick. Kläderna kom och Linda passade på att shoppa nåt till sig själv vid nästa tillfälle, och så var vi reggade bägge två.
Det verkar finnas någon slags postordermaffia därute. Ty det verkar räcka att man ens tänker tanken på, säg Haléns, förrän man har en 323-sidig bibel i 4-färg hemma. Och inte en, utan två, eftersom vi handlat i varsitt namn. Det hela eskalerade i höstas. Plötsligt drabbades vi av ett virus i brevlådan. Det heter Klingel. Klingel skickar också ut 323-sidiga biblar i 4-färg två gånger per termin. Men det räcker inte. De andra postorderföretagen bombar lite förtstrött vårt hem med "specialbilagor" kanske en gång i månaden. Då är det halva priset på utvald skit. Klingel går ett steg längre. De skickar en fyra fem specialbilagor i veckan. Små häften med rea på kläder som får Ullared att framstå som Chanel.
Vid en snabbantning i badrummet häromdagen hade jag slut på något att läsa. Jag hade redan plöjt alla schampoflaskor och Metron från förra kvartalet. Då brakade det till i brevlådan, så med knipstjärt och brallorna vid fotknölarna hoppade jag jämfota ut i hallen och hämtade hem dagens Klingelleverans. Jag trodde inte mina ögon. Tarmen öppnade sig som den var i paradiset. Jag plöjde med gapande mun katalogen på rekordtid. Blek av fasa och med darrande händer vände jag blad efter blad.
Bäst var några sidor dammode under rubriken "Vårens trend". Där poserade en kvinna runt 60 i något som kan vara världsrekord i bad taste. Hon hade signerat ett idolfoto också, men det var svårt att läsa så jag trodde först det var hon som brukar intervjua kändisar på TV. Men det visade sig vid en närmare granskning vara en kvinna vid namn Paoloa Felix. Vid en tysk googling visade det sig att hon representerat moderlandet vid Eurovisionsfestivalen 1969. Och då tror jag ni fattar nyhetsvärdet. Här har vi alltså en utvald tysk modell som är motsvarigheten till vår Lill Lindfors.
De manliga kläderna är något som skulle ge upphovsmännen bakom Dressman svåra mardrömmar. I bästa fall fanns där något som skulle kunna fungera som överdragskläder efter en framförd isdans av ett par från Ukraina. Mina personliga favoriter finns på jeansavdelningen. Antingen ett par stretchjeans med resårmidja till "succépris", och varför inte matcha dem med en jeansskjorta. Inte i ett jeanstyg, utan två. En halvmörk skjorta med stentvättade insydda inslag. Man kan även köpa en kvast med plastblommor prydda av änglafigurer. Har du redan en afghanhund av porslin i naturlig storlek hemma, då tycker jag du ska gå in på den här hemsidan. Ni andra kan gå in här för att få reda på att det finns en annan värld därute. Klicka här.
Minns ni IT-bubblan? Jag satt på Ericsson i Linköping och skrev dokument som skulle sälja in framtiden redan i morgon. Det var smarta hem och talande kylskåp och allt var det va. Dom däringa skojarna som startade Boo.com hade en enda nyhet för Internet. Det var en liten talande animerad figur som kunde visa trendiga kläder så det gick att snurra på plaggen på websidan. Den lilla finessen kostade väl en halv miljard i utveckling bara den. Men I princip skulle framtiden fungera så att man tog ut ett paket mjölk och stoppade in det igen i genomsnitt fyra gånger, då skulle kylskåpet skicka en beställning till Prisextra som hängde en ny kasse mjölk på din dörr och drog pengarna från ditt konto. Skitsexigt va? Vem ville handla på postorder när man kunde beställa från nätet? Rätt många visade det sig. Och postordern lever vidare. Fast Ullared, det är ingen bra plats.